När man säger "elfte september" eller "nine/eleven" så vet alla vad man pratar om. Vilket år som avses. Och var man inte alltför ung då så minns man exakt vad man gjorde den där dagen för snart tio år sedan. Jag minns exakt vad jag gjorde och de händelser som faktiskt bidrog till det jag skrev igår; min alldeles egna revolt. Men det är en annan historia.
Idag ropas nyheterna ut att Usama Bin Ladin är död. Skjuten av amerikanska/pakistanska styrkor utanför Islamabad i Pakistan. Och nu jublar amerikanerna. De samlas utanför Vita Huset i Washington och festar.
På ett plan kan jag förstå deras glädjeyttringar - i skenet av att Bin Ladin är/var en stark symbol för antiamerikansk terrorism. Han och hans nätverk låg bakom terrorattackerna 11 september och har fortsatt sitt värv sedan dess. Men... tror de på fullt allvar att det är slut nu? Tror de verkligen att världsterrorismen minskar? Att hotet klingar av? Bin Ladin har troligen fortsatt styra Al-Qaida men han har ju knappast jobbat ensam. Och det finns säkert fler nätverk...
På ett annat plan är USA en terroristnation självt - och jakten på Bin Ladin en enda stor uppvisning av dubbelmoral i den högre skolan.
Samtidigt är det som kommentatorer nu påpekar; Al-Qaidas roll har blivit mindre och mindre och har inte haft något med vinterns och höstens utveckling i arabvärlden. Symbolvärdet har bleknat.
Alldeles oavsett så är det min personliga uppfattning att det är precis lika motbjudande med amerikaner och andra hangarounds som jublar över Usama bin Ladens död, som när muslimska folkmassor bränner flaggor och hatar amerikaner och den fria tanken/det fria ordet.
Och här i det sydöstra hörnet av det småländska höglandet skiner solen och det ser ut att bli en riktigt fin dag. Jag fyller på mitt morronkaffe och förbereder en ny arbetsvecka. Oxveckorna är förbi och nu är det en småstressig transportsträcka fram till läsårsslutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar