För... linjen som skiljer oss från dem... är så oerhört tunn och skör. Minsta lilla snubbel och det kan vara min tur.
Eller din.
Då som nu tänkte jag på hur det kommer sig att fler av oss ändå inte bara släpper taget och låter sig falla fritt. Min bekant med fabriksjobbet, till exempel. Om han till äventyrs inte skulle trivas... vilken bedrift är det då inte att faktiskt bita sig kvar. Kliva upp på morgonen. Gå till jobbet. Jobba. Gå hem. Och så samma sak fem dagar i veckan, fyrakommatvå veckor i månaden i ungefär elva månader och så år ut och år in.
Frågan är vad det är som driver oss att göra så? Är det rädslan att annars falla ur ett system som troligen inte kommer att släppa in oss igen, så som det nu ser ut? Eller är det någon slags lutheransk moral som sitter på ena axeln och pickar oss hårt i huvudet? Av de två alternativen vet jag faktiskt inte vilket som är tristast.
Jag har förmånen att ha ett arbete som jag trivs något alldeles oerhört med. Men jag är också medveten om att det inte är någon större garanti för att jag inte skulle kunna hamna i den rännsten jag räds. Det kan hända dig också. Bara så du vet. Tänk på det nästa gång du fryner på näsan åt någon som rotar i en soptunna, vill tigga lite slantar av dig eller drar hela sitt liv i en kundvagn från ICA. Det kunde vara jag.
Eller du.
Glöm aldrig det.
(Banksy)Så kan tankarna vandra när jag går till tandläkaren. Att ha råd med tandvård är också en klassfråga. Men det får bli ett annat blogginlägg. Kanske nästa.
4 kommentarer:
Gott skrivet! Jag blir nervös bara jag hör orden "systemet" eller "ekorrhjulet". Försöker bit för bit att lösriva mig från det, men snubben på ena axeln är åxå han en god talare. Å så var det ju det där med vad man annars ska göra.
Jag har förmånen att ha en man med så pass stor inkomst att vi klarar ett år eller två utan att jag håvar in. Eftersom jag valt att studera 50% och att ha ett tim-vikariat vid sidan om, så faller jag utanför de ramar som ger nyblivna mammor pengar varje månad i ett år framöver. Istället får jag en "engångsstötte" på 35 tusen kronor. För ett helt år framöver.
Tackar! Jo, jag tänker mycket på det här och känslan av att sitta fast i det där ekorrhjulet...
Aha... en norsk variant på föräldrapeng. Kanske inte så dumt att få en klumpsumma för en del större utgifter. Eller..?
35 tusen är väldigt lite i norska mått. Dela det på tolv så betyder det att jag (och mitt barn) ska klara oss på under tre tusen kronor i månaden. Hade jag vetat detta när pinnen jag pissade på visade ett positivt blått sträck, ja då hade jag hoppat av min fina praktik och ställt mig bakom kassan i en bensinstation istället. Då had ejag nu fått i runda slängar femton tusen kronor i månaden.
Vet inte helt vad jag vill säga med allt det där, är väl mest så att jag känner mig lyckligt lottad. Det är många som faller utanför systemet, men jag är lycklig som slipper få panik i fallet. Tänk de som inte har en partner som kan stötta dem ekonomiskt!
Ah... nu fattade jag hur det var tänkt med det där. Tretusen i månaden kan ju ingen leva på. Skönt att din karl stöttar dig som han gör - även om man i längden inte bör vara ekonomiskt beroende av varandra på det viset.
Snart tisdag! :)
Skicka en kommentar