Jag hörde till de där barnen. Ungdomarna. Jag befann mig ständigt i utanförskapets gränsland. Aldrig riktigt utanför. Men heller aldrig riktigt innanför. Att byta skola åtta gånger på nio grundskoleår förbättrade ju inte direkt läget (vad tänkte mina föräldrar på, egentligen?... Eller... det vet jag ju... de tyckte att skolan var oviktig och klasskamraterna ännu oviktigare... att få vänner där var inget att ha... ).
Om jag mår fysiskt dåligt av det idag? Kan jag inte tänka mig. Men... känslan av att inte höra till, att alltid vara utanför... och aldrig veta om jag passar in... om jag får vara med... för att jag är jag och inte för att det måstes... om andra tycker att jag är okej... de känslorna börjar jag förstå att jag får dras med resten av mitt liv. Jag är sedan flera år medveten om mitt värde - även i andras ögon - och jag är stolt och glad över mig själv. Men ärren i min själ försvinner aldrig och emellanåt gör de sig påminda lite extra. Då tystnar jag. Drar mig undan. Precis som jag gjorde då, då jag lärde mig att gå min egen väg - om än bara på insidan, ibland.
Jag har min flock. Mina barn. Familjen. Där är jag totalt trygg. Både för att jag känner dem så väl - och de mig. Och för att jag är... Alfan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar