jag ska aldrig bli som min mamma

Jag läser Inger Alfvéns Dotter till en dotter. Egentligen skulle jag bara läsa första kapitlet och göra en feministisk litteraturanalys på det, var tanken. Men jag råkade ha boken i hyllan och det var så väldigt, väldigt länge sedan jag läste den sist att jag helt enkelt fortsatte in i boken.

Den är egentligen inte särskilt subtil. Fulmönstren som går igen från generation till generation är tydliga. För mig som läsare. För huvudpersonen i romanen framträder mönstren först efter hand och inte alls så tydligt. Inte förrän när hon får perspektiv och distans till den delen av sitt liv som boken beskriver. Och jag tänker att det kanske är så även i verkligheten. Inte kanske, förresten. Det är så. Och det är ibland en utmanande tanke.

Jag bestämde mig väldigt tidigt för att bli en annan sorts mamma än min egen mamma, som i sin tur antagligen hade det rätt tufft med sin mamma (som jag tyckte var rätt cool - men så var hon inte min mamma...). Jag har lyckats med det. Jag är en annan slags mamma. Den relation jag har med mina barn (eller snarare "de relationer" eftersom de är unika individer och relationerna till dessa individer skiljer sig av just detta skäl) är helt annorlunda än den min mamma har med mig - eller jag med henne. Men... kanske har jag skapat andra, nya fulmönster? Jag vet inte. Kanske? Jag hoppas de inte är alltför svåra. Time will tell.

Det är inte det att jag inte skulle tycka om min mamma. För det gör jag. På sätt och vis älskar jag henne. Jag kan se somligt av det som format henne och kan förstå en del av de val hon gjort. Jag försöker ha en dialog med mina kloka barn (bara en sådan sak...) och förhoppningen är att de ska förstå mina bevekelsegrunder för de val jag gjort, eller inte gjort.