ballader, vykort och grimascher

Café Himmel och Pannkaka tar sig! Eller så är det bara jag? Nu är det andra fredagen i rad som det bjuds skön livemusik och jag tackar ja. I kväll var det Peter Olsson som bjöd upp till en liten Cornelisodyssé. Han sjöng och spelade i en timme och hur man ska kunna välja ut material för "bara" en timme ur allt det fantastiska som Cornelis gjorde är ju en gåta, men jag tycker ändå han lyckades mycket fint med det.

Vi fick höra såväl Turistens klagan, som Ballad från en soptipp, Blues för Fatumeh (som jag tycker är brutalt vacker), Jultomten är faktiskt död, Po-rom-pom-po´n och Getinghonung Provencale tillsammans med några andra grimascher. Inlevelsen och känslan går inte att ta miste på när Peter sjunger och när han avslutade med en egen låt, som han skrivit till sin dotter, rörde han vid mer än en känslosträng hos oss som lyssnade.

Mäster Cee i all ära, men jag undrar om det inte ändå är i det egna materialet som Peter är som allra starkast? Detta sagt utan att mena att han skulle vara ostark i övrigt.