Och det tycker jag känns fint. Ingen jobbångest här, inte! Däremot en hälsosam pirrig förväntan inför morgondagens möte med eleverna, nya såväl som gamla. Det är en bra sak. Lite nerv ska det absolut vara. Den dagen jag inte känner det ska jag byta jobb. Jag vill ju ge dem det allra bästa och precis som alla andra typer av "performances" krävs det då en smula nerv så att man inte blir tjock och bekväm och försöker vila på gamla lagrar. Varje ny klass, grupp och elev är en ny utmaning eftersom ingen är den andra lik. Däremot är det himla skönt att vila i vetskapen om att jag faktiskt klarar det här. Att jag gör ett gott arbete. Att jag är allt det där som Björklund efterlyser (och en smula flummig ändå!) i fråga om ämneskunskaper och annan kompetens. Den sortens nervositet har jag inte behövt känna på länge.
På morronnyheterna hör och ser jag hur den libyska revolutionen firar nya segrar och rebellerna nu befinner sig inne i Tripoli. Jag gläder mig med dem, även om KhaddafiGaddaffiSchmaddafi inte är riktigt uträknad än. Jag gläder mig, men kan svårligen förstå vad ett sådant krig kostar på för den enskilda människan som befinner sig mitt i det. Och då menar jag inte den galne diktatorn utan Fadime, Ali, Khadidja, Hussein och andra vanliga libyer. När det gäller diktatorn blir det däremot en lustigt ironisk twist att en annons för att skriva sitt testamente ligger mitt i artikeln, i nätvarianten av tidningen... Enligt vad som sades på P1-morgon vill de flesta medelsnittslibyer att karln ska dö. Det är inte utan att man kan förstå dem.
För den som vill ha riktigt bra nyhetsuppdatering, både vad äller Libyen och Syrien rekommenderar jag naturligtvis AlJazeera.
Men det är långt borta det. Som goda världsmedborgare engagerar vi oss såklart i både den arabiska våren, svältkatastrofen på Afrikas horn och den amerikanska ekonomiska krisen. Men det får inte ta överhanden - det finns massor att bry sig om här hemmavid också. Att gräva där man står är något jag alltid ansett vara superviktigt. Vi har en regering som inte, likt Coralines* andra föräldrar, har knappar i stället för ögon, men väl femkronor. De vill att vi ska låta sy på likadana, vi också, så att vi fullt ut blir en del av deras värld...
Begrundande detta fyller jag på min kaffemugg, ser ut i diset utanför och laddar för en ny arbetsdag, den första i en mycket intensiv arbetsvecka. Det är måndag igen.
Jag gillar måndagar!
*för denna litterära referens rekommenderar jag läsning av Neil Gaimans Coraline - eller varför inte se filmen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar