bara sådär liksom

Jag blev kvar alldeles för länge på jobbet idag igen. Jag försvarar mig inför mig själv (ingen annan har ju synpunkter på det, såvitt jag vet, utom Annhelen som ibland - helt retoriskt - frågar om jag inte har något hem att gå till?) med att det är första veckan med eleverna och så mycket som måste bli rätt och bra och att Proper Planning Prevents Pissy Performances och jada jada jada. Egentligen är det ju helt enkelt så att jag tycker om att vara på min arbetsplats och att jag hellre lägger min förtroendetid där än här hemma eftersom jag också tycker att jobbar gör man på jobbet och hemma gör man det inte.

Matt var jag när jag kom hem, eftersom jag glömde lunchlådan i morse och fick hålla till godo med en slatt yoghurt jag hade kvar i kylen på jobbet. Men här hemma fanns ju mat att bara hiva in i micron och när jag gjort det satte jag mig för att äta och ögna igenom posten. Det var snabbt gjort. Emmaboda Tidning tar inte så lång tid, och jag hade inte ens ätit upp innan jag såg att det var skrivarcafé på biblioteket ikväll. Där och då bestämde jag mig helt tvärt och absolut spontant för att kolla in vad det kunde vara. Jag hann precis plocka undan lite, fräscha upp mig och sticka dit.

Jag hade ju ingen aning om vad som kunde förväntas av ett skrivarcafé, eftersom detta var mitt första, men det var helt okej. Vi pratade och fick göra en del associativa skrivövningar (typ: skriv fritt i 3 minuter. Orden ni får är... "sjukvårdarens kläder") och det var ju lugnt för min del ända tills vi skulle läsa upp det vi skrivit, för de andra. Då kände jag mig rätt skakig. Tro mig, det är en himmelsvid skillnad mellan att blogga och då veta att något hundratal människor (och ibland fler) ska läsa det jag skrivit och att sitta vid ett bord med några få människor och läsa sina texter högt. Något helt annat. Och så få feedback på det. Mycket vänligt, naturligtvis. Men ändå.

Nu funderar jag på att gå på en kort skrivarkurs några veckor framöver. Dels för att få input och inspiration och dels (mest, faktiskt) för att få struktur på mitt skrivande och för att kanske få in lite disciplin. Fungerar inte det får jag nog utveckla mina funderingar på att bli en svårmodig rödvinspoet, i stället. En diskbänksrealistisk poet?

Bilden är tagen med min nya kamera, som jag hämtade ut idag. Jag har länge velat ha en liten att ha i fickan när jag inte har lust att släpa omkring på D70:n. Och någon iPhone (med kamera) lär jag inte köpa på hundra år. Så det fick bli denna söta lilla Nikon Coolpix S3100. Billig, lätt och smidig. Nu ska den bara ha ett fint fodral också! Det får bli mitt helgpyssel.

Sjukskötarens kläder

Hans gröna bussarong prasslar lite tryggt och välstruket när han böjer sig över henne, slätar ut den gula landstingsfilten och bjuder henne ett glas vatten att dricka. Hon griper glaset och dricker sig otörstig. När han vänder sig om för att lämna rummet ser hon att bussarongen har en stor reva i ena sidan. Kanske har han fastnat i ett dörrhandtag?

Inte så jeffla kasst för att vara skrivet på 3 minuter. Man kan göra en dikt av det också:

Sjukskötarens kläder

Hans gröna bussarong prasslar
lite tryggt och välstruket
när han böjer sig över henne,
slätar ut den gula landstingsfilten
och bjuder henne ett glas vatten
att dricka.

Hon griper glaset och dricker sig
otörstig.

När han vänder sig om
för att lämna rummet
ser hon att bussarongen har en stor reva
i ena sidan.

Kanske har han fastnat
i ett dörrhandtag?

Hehe! Ba' skojar! ;-)