min far och jag

Pappa mejlade mig. Ett sådant där mejl som inte släpper taget om mig. Han bifogade fyra filer. En bild av Stora Bystad Gård under vilket gods hans far (min farfar Theus) arrenderade den lilla gården Sjöbo under andra världskriget. Han berättar om hur man på godset hade för vana att bjuda undersåtarna på en riktig brakfest en gång om året. Det min pappa, av förklarliga skäl, mindes bäst från dessa var att barnen fick äta precis så mycket glass de bara orkade - och att en av torpargubbarna, som också fick smaka, fann glassen alltför kall och undrade om han möjligen kunde få den uppvärmd?

Vidare en postum dikt av Harry Martinsson - Allt vill levas. Han bifogar också en underbar dikt av Tranströmer. Minnena ser mig. En dikt som också råkar vara en av mina favoriter. En sådan jag ofta återvänder till. Och så Cornelis text Ballad från en soptipp, med uppmaningen att sjunga den högt och göra det hellre än bra. Så det gör jag nu:



Nu när jag med säkerhet vet att jag levt mer än halva mitt liv tror jag att jag förstår vad det är pappa gör. Jag tror han summerar sitt liv. Lämnar över en form av... testamente. Han tänker tillbaka och funderar över hur fasansfullt fort tiden går och också över hur han förvaltat alla dessa dagar som ju livet består av. Jag tänker i liknande banor, men vet ju också att jag kan ha nästan halva livet kvar och vill använda alla dessa återstående dagar på mest meningsfulla vis.

Men insikten skär i mig. Jag börjar förbereda mig för det som naturligtvis måste komma. En dag kommer jag att vara... föräldralös. Och alldeles oavsett hur vår relation har varit kommer jag att sakna dem något gränslöst. Så kommer det att vara.

Så går mina tankar denna halvsoliga förmiddag i en brusande storstad. Jag fyller på min kaffemugg och börjar förbereda mig för en ny dag. Idag kommer syrran Cia hit och vi har egentligen inga direkta planer för dagen. Vi får helt enkelt se vad som kan tänkas falla oss in. Hon stannar tills imorgon så vad vi än hittar på att göra lär vi ha gott om tid till det.

Allt vill levas…..

Själva livet hinner ingen med.
Det medium vi kallar tiden bestämmer över liv och död.
En tidlös dag där allting hunnes med och ingen bleve trött,
Det vore paradisets stora dag till skänks i mogenhetens år.

Men tiden hindrar tidlöshetens dag
och alla livets gröna ängder, sommarns gröna timmar
bli levande begravda här
emedan tiden ligger allför nära,
med bråda missunnsamma år.

...

Med sin egen illusion
att den genomskådar allt till det bättre
är tanken ofta en förstörare, en försämrare.
Den plöjer med tvivel ner till ett plogdjup
under rotlandskapet där ändå inga rötter hör hemma.

...

Det finns dagar då du är som skvaltunnan,
utlämnad och utsatt för allt vad plåttaket
häller i dig genom bredkäftade stuprör,
av ständigt nya skvalflöden överfylld.
Trots den dallrande bräddens ständiga
spillfyllnad ändå tom.

(Ur De tusen dikternas bok, Harry Martinsson)