semesteronsdag och måndagsklubb

I morse målade jag stolen för tredje och sista gången. I morgon kan jag trycka dit sitsen och sätta möbeltassar under och så är den klar att användas. Det blir skönt för ryggen - och ändalykten - att slippa sitta på en pall och sy. När jag målat stol och frukosterat och klätt mig (i sagd ordning) började jag med ett nytt projekt. Ett hemligt sådant eftersom det ska bli en överraskning/present - till någon som kanske läser detta?

Bäst som jag stod där och förberedde arbetet kläppte det på köksdörren och in dansade raraste Nina i finaste knallrosa toppen och med en låda guld till mig - minst en storliter! Jag satte på en kanna kaffe och så pratade vi bort (eller hit?) en god stund av förmiddagen, och peppade varandra kreativt. Bytte idéer och länkar. Pratade lite jobb men mest helt andra saker. Livet och sånt. Najs!

Eftermiddagen liksom bara försvann. Det blir så när jag går upp i något arbete. Jag glömde till och med att äta. Bara arbetade på och klurade och funderade. Gjorde om. Gjorde rätt. Upptäckte nya lösningar. Lyssnade på radion och såg min idé ta fast form. Kände tillfredsställelse.

Till slut började jag bli lite yr i bollen och må lätt illa. Inte så konstigt, kom jag på, när jag inte ätit på sju-åtta timmar. Så jag gick ner i köket och förvandlade Ninas guld till en härlig middag:

Ett:
Två:
Tre:
Just som jag ätit ringde Annhelen. Jag missade att svara men såg att hon ringt och ringde upp. Vi beslutade om Måndagsklubb. Måndagsklubb innebär något gott att smarra på, vin att dricka och skönt samtal på min altan. En synnerligen fin tradition i vardande, som fungerar precis lika bra en onsdagskväll. Så har jag alltså tillbringat min onsdagskväll - på den älskade, skamfilade altanen. När Annhelens son kom och hämtade upp henne efter kvällsskiftet stängde jag altanen för kvällen, och låste dörren. Men jag lät ljusen brinna kvar i sina mörkröda glaslyktor.