Plötsligt slog det mig. Jag kanske skulle bli poet? Att skriva Den Stora Romanen tar ju åratal. Men en liten obskyr lyriksamling borde jag ju kunna kirra på en helg?
Nä. All respekt till alla de underbara lyriker/poeter som förgyller livet för oss andra. Så enkelt är det förstås inte. Men jag tror alldeles seriöst att jag har en ådra för det. Jag har lekt lite med haikus en längre tid och faktiskt också en del doomlyrik (min egen etikett för det jag skrev då). Allt är inte ren skit, i alla fall. Men publicera det? Njäh.
Jag kanske kunde odla mitt svårmod med basker och svart polotröja och ta det därifrån?
Här är en kille som visste hur man deppar:
6 kommentarer:
Jag tror han var ganska glad för det mesta. Sedan blev det väl bara för mycket.
En mönster av kaxighet i alla fall...
Men han var inte så själaglad när han blivit dumpad. ;)
Här snackar vi svår kille! Eller, jag har aldrig stiftat bekantskap med honom, men han SER svår ut!
Lilla gumman> Ett svårmodigt yttre ska inte underskattas! ;)
Oh, är du också en f.d Doom'n'Gloom? Har själv inte diktat, namnet ovan är från en annan nätis och jag gillar själv namnet.
Skönt uttryck, Pärlisen! Ibland är jag det. Men jag är mest... småelak eller ironisk, huförti'n. ;) Arg ibland.
Skicka en kommentar