som när barna var små

(Ja, jag väntar på att du ska vakna...)

När barna var små hände det ofta att jag blev väckt vid okristliga tider av att sängen plötsligt var en tummelplats för dem. Om jag trodde att sådana tider var förbi bedrog jag mig. Fett. Jag vaknade vid halvsju av att solen sken och av att jag kände mig iakttagen. Det var jag. Semla satt ungefär tre decimeter från mitt ansikte och liksom bara väntade. Så fort jag öppnade ögonen
började hon prata lite med mig och sedan hojtade hon på Lois och så var cirkusen i full gång. De jagar varandras svansar, brottas och övar saltomortaler. I min säng.

Tio i sju gav jag upp, gick ner i köket för att ge dem mat och fixa kaffe till mig själv. Sedan tog jag med mig kaffe och dator upp till sovrummet och kröp i säng igen. Så här sitter jag nu. Sippar underbart gott kaffe och försöker skriva samtidigt som det pågår ett regelrätt krig i resten av sängen. Ibland får jag banna dem lite eftersom leken tenderar att bli lite väl hårdhänt. Precis som när barna var små. Men om ett par år har det säkert lugnat sig. Tänker jag.

Jag försöker fota dem men de är ju bara stilla enstaka nanosekunder så hur jag än gör blir bilderna suddiga. Samtidigt antyder de ju rörelse...

(Nej, det är inte en katt. Det är två...)

Nu börjar de lugna sig men man behöver ju inte direkt vara raketforskare för att lista ut att de vaknar till och sätter ny fart om jag smyger ur sängen för att gå ner att hämta mig lite kaffe. Precis som när barna var små.