När jag låg och försökte somna igår hade jag världens coolaste idé till ett blogginlägg. Tyvärr skrev jag inte upp det och nu har jag helt glömt bort det. Sorry, världen.
Anledningen till att det var svårt att somna var att den där bråkiga muskeln i vänsterbenet bara värkte och hade sig, hela tiden. Jag har ju haft så, till och från (oftast från, tackålov), i typ två och ett halvt år så jag är van men senaste dagarnas knatande har naturligtvis inte gjort saken bättre. Och det är värst när jag sitter eller ligger. Jag kan säga att jag inte ser fram emot att börja arbetsåret med två dagars konferens. Jag får nog göra som Jane föreslog och uppsöka en naprapat och se om det kanske kan rättas till. I natt var det dock väldigt ont om naprapater, så jag anlitade istället Dr. Panodil Zapp och det fungerade ju, det också.
Jag hade att tänka på. Veckan i Stockholm går mot sitt slut. En fin och rolig vecka! Möten med goda vänner. Något att leva på ett bra tag. Men jag fick också ett mail som gjorde mig lite ledsen.
Under hela min uppväxt, från det att jag var bebis och en bra bit upp i tonåren, hade jag en slags extramamma. Jag vistades hemma hos denna härliga familj väldigt mycket. De var goda vänner till mina föräldrar och bodde i en stor, röd skola en bit utanför stan. Huset var så stort att jag minns att vi cyklade från köket och ut i verkstan... I köket fanns alltid obegränsade mängder HåWelimpa (gamla - och nya? - Karlstadbor vet vad jag menar...), ljunghonung, mjölk och O'Boy. Sådant som gjorde livet värt att leva på den tiden. Överallt fanns megatravar med serietidningar och i de tre stora sofforna i vardagsrummet fanns kuddar och sköna filtar. Huset var fullt av rum, stora eller nästan hemliga. På gården fanns massor av gamla bilar och en utrangerad kiosk. I pojkarnas sovrum repade ibland ett rockband. Eller... det var mer av bluesrock. Eller. Äh. Tänk Creedence. Och stora bilbanor. I vardagsrummet stod en stor hammondorgel och det musicerades och sjöngs för jämnan. Och... mitt i allt detta... fast som en klippa... fanns Bibbi. Glad, stark, leende, trygg och pålitlig, med en illmarig glimt i ögat och varma armar som ofta sträcktes ut för en innerlig kram. Och... nu finns inte Bibbi mer. En av "pojkarna" mejlade mig för att berätta att hans mamma dog i förrgår, efter en tids demens och annan sjukdom. Hon bör ha varit en bit över åttio år, så det var naturligtvis väntat. Sista tiden gick det inte att se om hon ens uppfattade att hennes barn var där. Jag är ledsen att hon är död, men så är ju nu livets gång. Jag är glad att jag minns henne så ljust och fint. Hon har betytt mycket för mig - inte minst för att jag blev som jag blev...
Här på soliga Kungsholmen börjar det bli dags att packa ihop och städa av lägenheten och sedan dra in till stan. Planen är att låsa in grejerna i en box på Centralen för att sedan ta en promenad ut till Skeppsholmen och Kastellholmen och kanske gå in en sväng på Moderna. En fika och sedan blir det tåg hem till Byn. Min semester är slut och den har varit alldeles lagom fylld av vila och aktiviteter. Skön samvaro och solitär vila. I morgon börjar mitt arbetsår och jag ser faktiskt fram emot det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar