Somnade ovaggad igår och vaknade, som alltid, av ljudet från havsvågor som slår mot en strand. P1:s pausljud när sändningarna är slut för dagen. Vilsamt. Somnade om igen och vaknade vid sju. Snabbt på med kaffet och teven för lite nyheter. Utifrån köket, medan jag hällde upp kaffet, hörde jag en låt på teven och trodde för ett ögonblick att tråkisen Peter LeMarc börjat (?) sjunga på engelska. Men det var Takida. Same shit - different name...
På facebook får jag, hos en vän, se en bild av ett nerbrunnet Gustaf Bratt. En sorglig känsla. Bratt har alltid funnits! När jag var liten och vi kom åkandes med bilen över Tullbron tittade jag alltid på målningen på husgaveln, föreställande ett hippt shejkande danspar i sent-60-talsmundering - och bestämde mig för att dit ville jag gå när jag blev stor. Och så blev det ju. Där har jag partat, flirtat, lyssnat på skön livemusik och ätit vidunderligt gott under såväl 70- som 80-, 90- och 00-tal. Ja, till och med dansat. Ett besök på Bratt har liksom hört till när jag återvänt till stan. Och nu är det förstört. Borta.
Borta är också en liten elvaårig flicka som inte kunde visa upp giltig biljett på tåget. Hennes syster sägs ha haft hand om den, men befann sig på toaletten när tågvärden - efter att inte ha fått något svar från flickan, som tydligen inte kunde språket så bra eller kanske bara var rädd för en sur maktperson i uniform? - beslutade sig för att slänga barnet av tåget i Kumla. Medmänskligt.
Eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar