På förmiddagen, när jag vandrar in mot Söder, noterar jag blommor fastbundna vid räckena på Västerbron. De är vissna och det är märkligt att jag inte sett dem de andra dagarna? Jag tänker att de är till minne av dem som valt att sluta sitt liv där och jag tänker på vilken stark symbolisk handling det kan vara att välja att ta sitt liv just där. Högst uppe på bron känns det som att hela staden snurrar runt en, ja hela landet. Västerbron känns som Sveriges mittpunkt på något konstigt vis. Att välja att ända sitt liv just där... som ett uppsträckt långfinger rakt in i allt det man upplevt sig stå utanför?
Men livet går vidare för oss andra. Så är det. Små ångbåtar tuffar omkring, kajaker ilar fram och tillbaka, vi cyklar, joggar och går över bron och bilarna brusar hela tiden. Så kommer det att vara även när vi alla gått vidare - oavsett var och hur det händer...
På Långholmen möter jag en tjej som lydnadstränar sin chihuahua. Jag tänker att det faktiskt finns hopp... och vid Liljeholmsbadet sitter jag en stund i skuggan och liksom bara är. Lyssnar på vågkluck och flåset från joggare. Jag ser på GPSen att jag är bara ett par meter från en cache, men det är alltför mugglartätt för att jag ska ge det ett seriöst försök.
När jag suttit där en stund går jag vidare. Söker mig till Tantos svalka innan jag tar itu med Tygverket och annat. Väl färdig med det - och efter att ha gått en sväng på Bondens marknad i gäckat hopp om att stöta ihop med Lena, eftersom jag denna dag, av alla dagar, lyckats glömma mobilen hemma... - söker jag mig ner till vattnet igen.
Nere vid Eriksdalsbadet slår jag in på stigen som följer Årstaviken västerut och efter en lång, varm och skönt utmattande promenad är jag så småningom hemma igen - med värkande fötter efter drygt 13 kilometer på asfalten. Om några timmar kommer tusentals människor att springa åtminstone 10 kilometer, på asfalt, men förhoppningsvis kommer de ha vett att ha riktiga skor på sig. Det är Midnattsloppet i natt.
Jag missade alltså att träffa Lena. Det var synd. Epic fail, som sonen skulle uttrycka det. Jag och P pratar löst om att ses men vi får inte ihop det. Jag är för trött i mina fötter och han kan inte komma in till stan. Lite tråkigt för jag hade velat krama honom och prata lite, bara. En vänskap jag uppskattar, sådan den nu är. Det får väl bli en annan gång.
~~~~~~~~~~~~~~
Man kan älska Stockholm, utan att vilja bo där. Det gör jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar