jag - en ärkeskit

Jag vill ju vara en God människa. Gräva där jag står. Räcka ut en solidarisk hand till någon som behöver. Stödja de utsatta i samhället. Visa sann och verklig vänskap. Jag vill gärna tro att jag är sådan. En görare. Inte bara en facebookspräktis som kräks artiklar, bräker lite och trycker på gillaknappar. Om inte genomgod och genomlyckad så dock en medmänniska som verkligen försöker göra skillnad.

Men så ställs allt på ända. Huvudet ner och fötterna upp. Jag får en rak fråga. En fråga som jag vet har kostat på något alldeles oerhört att ställa. Någon som, för mig, är en väldigt nära och kär vän ber om en stor tjänst. Och jag kan inte göra det. Jag kan inte. När jag ställs inför svåra problem brukar min kreativitet kicka in. Som fan. Men nu... öken. Jag kommer inte på något alternativ, nu när jag själv inte kan göra det jag blir ombedd. Och den insikten gör ont. Delvis i mig själv - men än mer bär jag nu ansvaret för att denna medvandrare i livet far illa. Att personen genom eget förvållande satt sig i en ohållbar situation känns irrelevant - jag har failat och är nu medansvarig för hur det nu kommer att bli.

Fifan, vilken ärkeskit jag är.