high school sweethearts - da bööömb

Under stor del av min uppväxt bodde jag i Karlstad. Mina föräldrar umgicks en del med ett annat par, vars barn var lite äldre än jag. De bodde i en gigantisk nedlagd gammal skola strax norr om stan. Jag älskade att vara där. Mamman var en härlig, mjuk bullmamma som alltid hade nära till skratt och skoj och den yngste sonen var bara två år äldre än jag så vi lekte för jämnan. Jag var ofta där över helger och lov. Min mor tyckte nog det var skönt att vara av med mig ibland och... det var ömsesidigt. Så den där familjen blev liksom min andra familj. Mamman var lite äldre än mamma så det är svårt att säga om hon var en extramamma eller extramormor. Hursomhaver var hon en underbar människa som såg mig. Som alltid hade en kram över, kanelbullar i ugnen och glitter i ögonen.

När jag kom upp i tonåren blev jag såklart kär i yngste sonen. Vi var mycket nära vänner och det var inte så konstigt att jag blev kär... Han var rolig och snygg och spännande och alltid så varm och snäll och omtänksam. Dödskär var jag. Och det där gick liksom aldrig över. Även i de senare tonåren sågs vi en del, men jag vågade aldrig, aldrig säga till honom att jag var så kär i honom. Jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle ha en chans. Jag hade en och annan pojkvän, men i mitt hjärta fanns han alltid kvar.

En vårkväll när jag var arton ringde han till mig. Då hade vi inte setts på ett tag och han ringde för att säga att han skulle gifta sig. Mitt hjärta sjönk som en sten. Men han var ju en av mina närmaste vänner... så jag bet ihop och önskade honom lycka till. När vi lagt på grät jag, förpackade min längtan och stoppade paketet längst in i själen, någonstans. (Att vi redan som typ tio-tolvåringar gjort en pakt att den som var dum nog att gifta sig först skulle vara skyldig den andre hundra kronor sa jag inte heller något om.)

Åren gick. Inte sällan undrade jag hur han hade det och hur livet levde med honom. Någon gång berättade min mor och far att de träffat hans föräldrar och jag fick veta att han fortfarande var gift och att han blivit pappa. Tvillingpappa. Jag ville återknyta kontakten med honom, men vågade inte. Annars antar jag att han stod i telefonkatalogen, ju. Jag kunde gjort det.

När internet blev alltmer naturligt att använda började jag leta efter honom där, i förhoppningen att kanske kunna hitta honom den vägen. Tyvärr var återvändsgränderna många. Hösten 2008 hamnade jag, under en sån där sökning, på en community av något slag där en kille med hans namn fanns med. Trots tidigare bakslag reggade jag mig där för att kunna se lite mer. Inget antydde att det skulle vara rätt kille förrän jag såg vänlistan. Där fanns en person med samma namn som hans äldre bror. Tadaa! Jag mejlade honom och han blev både väldigt överraskad och väldigt glad. Nästan trettio år sedan sist. Jag var inte mindre glad jag, om än inte lika överraskad.

Så har vi mejlat fram och tillbaka i tre år. Ibland mer. Ibland mindre. Pratat om oss själva, våra liv, familjer (han: fortfarande gift). Inget särskilt egentligen. Bara två gamla vänner som gläds åt att återknyta. Åtminstone på ytan..?

Någonstans under tidiga hösten blev vår mejlväxling allt tätare, allt djupare. Vårt skriv fick en annan ton. Jag berättade något roligt gammalt minne någon gång och skrev något i stil med att "haha... du vet... jag var ju alltid kär i dig då..."

Och då... berättade han. Hur han alltid var kär i mig därborta i tonåren. Hur han aldrig vågade säga det till mig. Hur han träffade den här tjejen och att han plötsligt hade lovat gifta sig med henne. Men att det där telefonsamtalet till mig - det var hans sista halmstrå. Hade jag bara sagt något då så hade livet sett annorlunda ut. (Men hur skulle jag kunna sagt något? Nå - vi får helt enkelt skylla oss själva.) Och hur han, precis som jag, i alla år haft mig i tankarna och hjärtat. Undrat hur jag haft det, var jag befunnit mig, vad jag gjort och sådant. Och nu... var vi plötsligt båda fria (han: nyskild).

Och där någonstans exploderade världen i ett regn av glitter och glödande materia.

Vi började mejla alltmer intensivt. Smsa. Ringa. Våra samtal är antingen korta och många, eller maratonlånga - och många. Det tog inte lång tid för någon av oss att inse att de där känslorna från förr... de fanns kvar. Att vi bara behövde blåsa på glöden lite grann för att de antagligen skulle blossa upp. Och efter att ha skrivit och pratat dygnet runt...

... visste vi att vi helt enkelt var tvungna att träffas för att utforska detta och se vad det handlar om. Så en helg för någon månad sedan satte jag mig på tåget norrut. Det kändes pirrigt och roligt och hispigt och samtidigt fullständigt avslappnat att träffas för första gången på alla dessa år. En mindre evighet av tid har passerat men vi känner varandra så väl, på något vis ändå, att det blev ett väldigt fint återseende. De känslor vi anade oss känna finns verkligen på riktigt. Oerhört starka, varma. Det blev en totalt magisk helg.

~~~~~~

Vi fortsätter nu på den väg vi börjat gå. Vi har ingen tid - och inget annat heller - att förlora. Men allt - precis allt! - att vinna. Så... det är vi nu. Jag känner mig som vore jag i fritt fall. En fantastisk känsla. Liknar inget annat jag upplevt.