nej, se det snöar

Eller snarare: har snöat. När jag kikade ut genom de tunna, vita sovrumsgardinerna i mitt vita sovrum var världen utanför vit, den också. En centimetertunn, vit fleecefilt har svept in mitt kvarter och lyser upp det annars så mörka. Det är vackert. Och jag måste nu acceptera det faktum att det är vinter. Obönhörligen. Och äntligen. Vintern tycker jag om. Lite mer snö så ska jag göra årets första snöängel.

Men just nu funderar jag mest på var jag ställde piassavakvasten, så jag kan borsta av trapporna och gången ut mot gatan. Skyffeln vet jag inte heller var den är, men får väl lokalisera den vad det lider.

Och så dricker jag mitt kaffe, kollar lite nyheter, klappar en mycket morronkelen Lois och funderar på om jag egentligen vill gå på julbord ikväll. Jag vill så gärna umgås med mina kollegor. Det tycker jag är trevligt, eftersom jag tycker att de är trevliga. Men jag är inte överdrivet förtjust i massjulbord och halvhjärtad underhållning och tycker vi skulle ha andra former för vårt umgänge. Jag får se. Det är det här med att se till att bara göra det jag känner lust inför (i den mån jag kan välja). Jag tänker bestämma det i sista minuten.