Om natten trängs långa tåg av väntan otåligt på det överbelastade rälssystemet mellan det Förflutna och Nuet. Skenskarvarnas trygga dunkande kunde vara sövande om inte visslans ängsliga tjut och passagerarnas ensamma mummel höll mig vaken.
"Vi kommer fram", försäkrar man mig. "Men vi kan inte köra fortare eftersom vi har ett långsammare tåg framför oss."
Än en stund måste jag vänta här ute i spåret innan tåget kan rulla in på längtans slutstation och jag får lasta ur all min saknad.
2 kommentarer:
Poesi! :-)
Typ. ;)
Skicka en kommentar