I dagens DN kan man läsa om ny forskning kring mobbning och hur man funnit att utökade idrottslektioner, med hjälp att utveckla bland annat den motoriska förmågan, skulle kunna vara till hjälp för barn som riskerar att utsättas...
OK. Vad är nytt med det? Alla vi som hade det jobbigt under vår skoltid (ja, det finns gradering även i helvetet...) vet det ju redan. Hur det som hände, eller inte hände, under idrottslektionerna (eller gympan, som det hette då) följde med under resten av skolveckan. En missad passning på klassfotbollen, komma sist i 60-metersloppen, inte kunna hoppa upp på den där jävlameningslösa plinten eller bocken (vad i allsindar skulle det tjäna till att hoppa upp och ner på en sådan?) eller inte kunna göra en ridsväng på räcket renderade följder i form av att inte heller få vara med i många av lekarna på rasterna. Att få både se och höra att man inte dög. Och - värst av allt och än idag oförlåtligt - de vuxnas svek. Hur de valde att vända sig bort. Inte se. Inte göra något. Utom möjligen anse att man var en konstig unge som mest höll sig för sig själv...
Och så undrar jag varför man ska tvinga redan utsatta barn att ha mer av det det kanske avskyr... istället för att arbeta proaktivt med [de presumtiva] mobbarna? Varför än en gång lägga skulden på de utsatta barnen?
För min egen del var framförallt låg- och mellanstadiet mest skit. Sett till kamraterier. Jag var rätt ofta ensam. Visst hade jag en och annan kompis, men den där tilliten... den kunde jag inte känna. Jag visste att jag alltid kunde bli bortvald så snart någon mer intressant dök upp. Inte blev det ju bättre för att jag bytte skola flera gånger. heller.
Det positiva var att jag utvecklade en inre styrka. Att jag lärde mig tycka om mitt eget sällskap. Att jag skrev mycket. Lyssnade på musik. Fantiserade. Läste massor. Och lärde mig att i slutet av allting så kommer vi alla att stå ensamma. Du också.
Och - helt otroligt - jag "idrottade" massor. Själv. Sprang i skogen. Cyklade. Simmade. Och tycker även som vuxen att det är roligt och skönt att röra på mig. Att träna. Det kunde skolan inte ta död på. Men mer av plintar och räck och sådan skit... hade kanske lyckats?
10 kommentarer:
Grav igenkänning, inte helt oväntat va? Både på att ha det svårt på gympan- så där så jag kan mardrömma om det- och att gilla rörelse annars. Och det andra. Huva.
pb- som inte kan kommentera som inloggad längre.
Nä. Kanske inte helt oväntat. :(
(Och vadan detta med inloggning och kommentarer? Jag har inte ändrat några inställningar?)
Håller med dig. Tycker att de borde satsa på att ge de som mobbar extralektioner istället, kanske inte i gympa men i hur man beter sig och behandlar andra.
Jag tycker att det ser ut som läkaren har gjort lite för stor höna av en fjäder ... det är inte lätt med forskning och sambandsstudier.
Instämmer i det du säger, förstår inte hur detta ämne kan gå igenom etiskt. Men kanske får vara lite efterhållsam mot specifikt den studien då det är en extremt kort artikel men hur som helst...
Det som utrrycks i artikeln som studien påstås studera är i stor bemärkelse även en legitimering till att särbehandla, mobba, kränka mm individer med sänkt motorisk förmåga.
Genom att konstatera att det nog var därför dessa personer hamnade utanför "normerna" om hur barn skall vara och därför behöver extra träning för att "passa in" i vår perfekta livsvärld.
Som du säger i bloggen skulden hamnar på barnen/ungdomar/vuxna som utsätts, precis som det alltid gör när de ansvariga på skolorna ej har vett nog att säga ifrån.
Det kanske vore lämpligar om alla barn från tidiga år får lära sig att acceptera andra människor, oavsett hur dom ser ut, går och står.
Susanne Bejerot har som väldigt många andra helt missat var problemet med mobbing och utanförskap ligger. Problemet är inte en persons motoriska och/eller andra 'svårigheter', problemet är de som mobbar, deras föräldrar och en vuxenvärld i skolan som handfallen tittar på...eller bort.
Jag ställer mig frågande om dessa utredare/forskare ens är kompetenta att göra dessa utredningar. Har de ens bemödat sig att sätta sig in i problemet?
Märklig slutsats från Bejerot. Typisk för någon som inte varit utsatt själv tycker jag... Skulle extra lektioner i gympa vara svaret? "Mongojumpan" skulle det döpas till direkt och man skulle bara få ta mer skit för att man tvingades gå på sådan extraundervisning. Och jag tror också att man lätt skulle känna att det nu var sanktionerat från vuxensamhället också att det verkligen VAR fel på en... Specialjumpan skulle bli knäckande istället för en hjälp.
Dessutom är det svårt att veta vad som var höna och vad som var ägg. Kanske blev man dålig på jumpa för att man redan var mobbad? Alla som hatar en tittar på när man ska hoppa över plintjäveln, inte konstigt om man blir nervös och gör sämre ifrån sig, i en evig nedåtgående spiral...
Ja, extralektioner för mobbare i etiskt uppförande mot andra vore mycket bättre, som föreslogs tidigare.
Jag drömmer fortfarande mardrömmar om plinten.
Bejerot har gjort en del andra märkliga slutsatser i andra sammanhang har jag hört, så kanske är det inte så förvånande.
Tror det är min nyaste Firefox eller nåt som krånglar, inget hos dig. Det är inte bara hos dig nämlich, men bara hos Blogger.
Fast nu gick det ju??
Skicka en kommentar