aktare

"Men aktare' va' fint det är i Oslo..." som Fred Åkerström sjöng. Och han hade rätt. Det Oslo jag möter nu, och har mött i de åtta år jag haft barn boendes här (mestadels stadsdelarna Grünerløkka och Grønland), har en sorts bedagad charm som jag finner... helt oemotståndlig, på ett lite romantiskt vis. Man kan jämföra det med knivsöder, men det är inte rätt.

Bäst är såklart ändå att vara med två av de finaste döttrarna. Kärlek. Det är vad det handlar om. Igår gick vi och åt thaimat ner på hörnet (jag bor hos Johanna) och sedan satt vi och drack kaffe med Bailey's i vardagsrummet och småpratade med varandra och några av Johannas homeboys. Det är mys på hög nivå, det!

Nu ligger en ny bok och väntar på att bli läst, förresten; Shantaram av Gregory David Roberts. En veritabel tegelsten på i runda slängar niohundra sidor! Underbart! Jag fick den av Jenny igår, tillsammans med ett fint - och matchande! - bokmärke, ett par fräcka badrumskrokar och ett mycket speciellt armband (bilder kommer senare - jag har inte med mig usb-kabeln). Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag har helt fantastiska barn och jag är förfärligt bortskämd!

Fast... jag är faktiskt tacksam också. Mycket tacksam. Över den gåva som mina fyra barn är. Jag upphör aldrig att stolt förundra mig över dem.

Och kan ni tänka er... man kan ju dricka kanelkaffe på morgonen i Oslo också!

Oslo 20 november, 2010