gripande

Jag har ett soundtrack till mitt liv. Jag lyckas tidsbestämma låtar och album genom att minnas vad jag gjorde just då. Var jag befann mig. Med vem. Vilka. Hur jag kände mig. Musiken griper tag i mig. Kastar mig rakt in i dået. Eller föralldel nuet.

Det märkliga ("märkligt" är ett vackert ord) är att en av de sånger som tar tag i mig allra hårdast är en sång till vilken jag inte har någon direkt händelse/epok/person/whatever att knyta. Utom möjligen på ett metaplan... Jag ska inte gå dit nu. Men sången är Gabriellas sång, ur filmen Så som i himmelen. Och den måste sjungas av Helen Sjöholm. Jag hörde den... nej... jag lyssnade till den... så sent som igår eftermiddag. Strax före tre, ungefär.

Och det isade i nacken. Ännu en gång.


Björkeryd 28 november, 2010