pyramidalt

Jag var och fikade igår, på Fenix, med ett par arbetskamrater. Vi kom att samtala om sociala medier, som till exempel Facebook och bloggar. Samtalet rörde sig framförallt kring fenomenet "statusuppdateringar" på Facebook. Under samtalet låg en svag ton av genans, eftersom också vi själva uppdaterar våra statusrader ibland med sådant som knappast kan vara av allmänt intresse. Men likaväl som vi kikar på andras "status" så läser ju folk våra och därmed kanske de ändå är av något intresse? Är vi kanske alla bekräftelsejunkies som både begär sådan för egen del, och faktiskt också på ett rätt enkelt sätt kan ge det till andra? Vi "gillar" vad andra skriver, om det så bara handlar om en notering om väder eller - som så ofta i mitt fall - ett uttalande om att morronkaffet smakar gott.

Och att blogga. Varför gör man det egentligen? Är det inte också för att man vill bli sedd, på något vis? Jag vet att jag bloggar för att det helt enkelt kliar; jag måste skriva! Jag skriver annat också, men bloggen är mitt redskap för en slags regelbunden skrivdisciplin som håller flödet igång. Men naturligtvis vill jag också bli läst - och få feedback på en del. Och jag får ju det. Alltså fungerar det.

Jag läser andras bloggar också - både yrkesrelaterade och helt privata. Varför? De yrkesrelaterade är en sak - där handlar det om ett utvidgat lärarrum - men de privata? Är det inte för att jag faktiskt är intresserad av andra människor? Många delar med sig av sitt liv, sina tankar och sina känslor via sitt skrivande och jag får vara med på ett hörn. Och genom att inte bara läsa utan dessutom gå i dialog med dem jag läser uppstår såväl bekräftelse som mänsklig kontakt och ett utbyte. Du som läser detta gör ju likadant.

Att ingå i en gemenskap, att bli sedd, bekräftad, uppskattad är några av människans mest grundläggande behov. Vi känner väl alla igen Maslows behovspyramid som illustrerar hur vi prioriterar våra dessa:

Väldigt förenklat kan man ju säga att vi alla har de här behoven, men prioriterar dem olika utifrån hur de blir tillgodosedda. Om jag exempelvis är hungrig och hemlös eller sjuk så prioriterar jag antagligen det framför sexuell närhet eller att få utöva min kreativitet. Eller?

Så... det är väl det jag, och andra, gör när vi statusuppdaterar och bloggar och twittrar; vi söker uppmärksamhet och bekräftelse. Vi är mänskliga, helt enkelt.

Och mänsklighet är fint. Liksom flytande kanelbullar också är det.


Emmaboda 3 november, 2010