lördag 22 oktober 2011

reseminnen

Jag tog en kort bloggpromenad och hamnade hos en kär vän som jag ser för lite av. Det är delvis mitt fel. När jag inte fick konsertbiljett valde jag ju att banga på Londonresan vecka 44. Han skriver så fint om pendling i sitt senaste inlägg. Fick mig att tänka i liknande banor.

(Inte i Boomland - men väl i ett blekingst partytält på midsommar - Patric och jag. Jag är suddigast.)

Jag kan fortfarande tänka på några pendlare jag mötte i Stockholm. Just det där förtrogna - och ändå inte - som uppstår när man delar samma morgontåg varje dag. Jag tänker ibland på mannen med kort skägg som alltid såg så trött och ledsen ut, som alltid nickade vänligt emot mig när jag satte mig på min vanliga plats mitt emot honom och som sedan klev av vid Skogskyrkogården. Om han någon morgon inte var med funderade jag på om han kanske var sjuk eller bara tagit sig en sovmorgon. Jag undrar om han någon gång tänker på mig?

Jag minns den lille "iraniern" (ja, han var väldigt liten, knappt tre äpplen hög) som så ofta tog samma buss som jag från hållplatsen vid Sköndal, mot tunnelbanestationen vid Hökis. Hans beiga jacka och ryggsäcken som såg så tung ut. Jag brukade fantisera om hur hans ännu mindre iranska fru hade packat ner en god lunch till honom och hur hon sedan vinkade av honom, genom köksfönstret, när han gick iväg till sitt dagliga kneg - för att försörja både den lilla frun (som också arbetade hårt) och deras enda barn, deras drömmars hopp... sonen... som studerade naturvetenskap vid universitetet. Ibland var jag lite sen till bussen och då kunde jag se att han spanade efter mig, nästan lite oroligt. När han sedan fick se mig hälsade vi varandra vänligt "godmorgon" och satte oss i varsitt hörn av bussen. La han märke till att jag plötsligt slutade åka med den där bussen?

Eller den strama, snart pensionsfärdiga, damen som var så lik Magdalena Ribbing. Som klev på vid Hötorget och sedan klev av samtidigt som jag, i Vällingby. Som alltid var så välklädd och hade förståndiga skor (och ett par inneskor i en liten plastväska med tryck av Toulouse-Lautrec på) och en tjock bok under armen. Hon hälsade aldrig, men satte sig oftast precis mitt emot mig. En gång såg jag henne på lunchen, vid Vällingby torg. Hon kom ut från en läkarmottagning tillsammans med en annan kvinna. Jag tänker att hon kanske jobbade som läkarsekreterare. Men vad vet jag? Och jag tror inte hon skänkt mig en tanke. Men jag minns henne.

(Le Divan Japonais. Henri de Toulouse-Lautrec.)

Jag minns också de random människor jag pratade med. Eller rättare... som pratade med mig. Jag har någon slags magnetisk dragningskraft på lite udda existenser, om man säger så. P påstår alltid att de fattar att jag är en lantis som inte lärt mig att stirra rakt igenom folk, eller ut genom fönstret, och fetignorera dem. Kan ju vara så. Och så är jag vänlig och inte ett dugg rädd för att prata med dem. Det blev en del både roliga och intressanta samtal där.

5 kommentarer:

Anonym sa...

C och jag bestämde sist att vi ska skriva en tegelstenstjock bok om bussåkandet. En novellsamling. Ha-ha! Fast han får nog göra det själv, han skriver fantastiskt och är väldigt klok.

Nästa år ska vi ju till BH, då ses vi :-) Fin bild!

magda sa...

Skön idé!

Och det är klart att vi ses! BH, om inte annat!

Lilla gumman. sa...

Om ni två skal till BH så vill jag åxå till BH!

Vad är BH?

ANNA sa...

Men Magda då... jag tror att P har fel, och rätt... inte är det för att du är en lantis utan för att du släper in, välkomnar och faktist är nyfiken på människor, mottaglig (alltså inte "avstängd")sådär som främlingar pratar med dej.

Fok gör sådär med mej överallt och jämt, på tåget/bussen, i affären osv...

magda sa...

Det var nog det han menade, Anna! Att Ståkkhålmarna är mer avstängda. Sådan vill jag inte vara och vet att du inte är! :)