Jag ser ingen anledning till varför jag ska ta bilen till bion i Lindås, när jag ju ändå hade tänkt ta mig en promenad. Så jag går dit. Luften är krispig och hög att andas in, färgerna så vanvettigt intensiva i höstsolen. Jag går fort, för jag kommer inte riktigt ihåg hur lång tid det tar att gå dit. Första hösten med Köriosa gick jag till och från varje repetition, och det var en bit längre.
Det visar sig att det tar nästan exakt trettio minuter. Jag kommer fram i tid, hinner hänga av mig jackan och köpa en flaska vatten. Tio kronor får jag betala för den. Hur kan det gå ihop? Hundra kronor får jag betala för bion, men då ingår fika efteråt, och samtal med regissören. Det är liksom inte många pengar, det heller.
Filmen är oväntat bra. Ett fint dokument över en tid som varit. Och över en människa som en må ha tyckt som en vill om, men som lämnade både ett avtryck och ett tomrum efter sig. En verklig statsman, en retoriker av rang och en man med ett hjärta som klappade för de utsatta.
Efter filmen serveras det fika, men jag bestämmer mig för att promenera hem igen, medan solen kastar sneda, vackra strålar över min väg. Kylan nyper i mina fingrar och jag önskar jag hade kommit ihåg att ta med mig vantar.
Det är alltså så det är; nu när vi har vintertid (a k a Riktig Tid) blir mornarna ljusare och kvällarna mörkare. Jag kommer att ha glömt det till våren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar