mitt livs noveller

Det börjar dra ihop sig till utvecklingssamtal här på skolan. Några är snabba och kör redan innan höstlovet. Själv avvaktar jag till vecka 45, med mina mentorselever. Men redan nu ska det skrivas omdömen och lämnas kommentarer kring eleverna, kors och tvärs. Med eleverna har jag en pågående dialog kring deras lärande och utveckling i mina respektive ämnen men när det ska skrivas ner och lämnas över underlag till deras mentorer blir det plötsligt en synnerligen grannlaga uppgift. Väga in vad som ska med och vad som inte.

Det finns något enkelt fyllerisystem som säger eleverna egentligen inget alls. Egentligen mer avpassat för grundskolan - även om det faktiskt inte säger något där heller... Så jag skriver en liten novell till var och en. I du-form, givetvis. Min sammanfattning av nuläget, och hur jag tänker att eleven ska jobba sig framåt, är riktat till eleven i första hand, och i andra hand till vårdnadshavare (i det fall där eleverna inte är myndiga). Innan samtalen lämnar jag också mitt skriv till eleverna, så att vi kan prata om det som står där. Så att vi tillsammans kan se och vara överens om att vi har ungefär samma bild av läget. Så att vi redan där och då kan kommunicera hur vi går vidare. För samtalet ska ju syfta till vidare utveckling. Jag behöver ha konkreta idéer om vad eleven behöver för sin utveckling, och dessutom vara öppen för förslag och tankar från eleven själv.

Dessutom... ska ingen - absolut ingen - behöva komma oförberedd till utvecklingssamtalet. En har rätt att veta vad som ska avhandlas. En har rätt att hinna fundera över det och att också prata med sina närmaste om det. En ska ha rätt att bli hörd - även i det jag lämnar till mentorn.