det oväntade

Två gånger på lika många dagar har jag nu fått telefonsamtal som känts minst sagt otippade. Känslan när jag svarat och hört vem som ringt upp har varit avvaktande och nästan lite... rädd. Vad vills? Men  samtalen har känt bra, allteftersom de runnit undan och i bägge fallen har det funnits en ömsesidig överenskommelse om att försöka bättra oss vad gäller att hålla kontakten med varandra. Jo, men visst. Försöka kan vi ju?

Dagen har varit fin. Lika trött och frustrerad som jag var förra onsdagen efter en lektion som inte alls blev som jag ville, lika upplyft och glad har jag varit efter motsvarande pass idag. Jag pratade med eleverna och berättade hur jag känt och hur jag tänkt att vi idag helt enkelt skulle göra om, göra rätt. Så det gjorde vi. Och så roligt och bra det blev. Fler än en gav mig direkt feedback efter lektionen och tyckte att den  varit jättebra och att de nu kände att de verkligen greppar ämnesområdet (kunskaps- och sanningsteori, bland annat). Jag var så uppåt att jag av bara farten satte ihop en film att flippa till dem så snart jag satt prat till den!

Såvitt jag förstått har det dessutom varit soligt och fint, precis hela dagen. Jag har inte själv hunnit kolla efter. Och eftersom Ingrid hade annat idag så blev det ingen pedagågisk promenad. Men vi fick en runda i måndags och nästa vecka är vi naturligtvis på'at igen!

Jag gick hem lite tidigare från jobbet (allt är givetvis relativt, men klockan var i alla fall före fem...) för att städa och pyssla lite. Imorgon kommer jag hem senare eftersom jag har skrivarträffen då, och på fredag kommer älsklingen hit och då vill jag ha lite ordning och reda. Det har jag i och för sig redan, men jag kan ju ha mer ordning och reda. Att ägna helgen åt städning och tvätt känns ju inte särskilt lockande.

Fast när jag kom hem gjorde jag ungefär som Fonzie brukade göra framför spegeln; konstaterade att det är bra som det är. Så nu ska jag skriva lite på mitt projekt och sedan ska jag se senaste Babel på SVT Play. Eller om jag gör tvärtom...