att torka tårar

Under sensommaren kom den då: Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag läste den i ett sträck. Fastnade i den. Kunde inte fort nog komma in i berättelsen och inte nog länge stanna kvar. Jag ville inte den skulle ta slut och alltsedan jag ändå, med tunga händer, vände det sista bladet väntar jag på nästa del. Jag får vänta till våren.

I kväll var det så dags för teveserien baserad på boken. Det är alltid med viss skepsis som jag ser det lästa omvandlat till bilder. Någon annans bilder. Men jag hade verkligen inte behövt oroa mig, för den här teveserien känns så himla bra gjord. Nära Gardells berättelse, den brutala, hjärtskärande och så... vackra. Så där så att jag sitter helt stel och iskall ibland... och dessemellan blir alldeles varm om hjärtat...