Jag var ung när jag mötte honom för första gången. Jag minns det så väl, det var på en fest hemma hos Bengan. Bengan bodde i en jättekåk. Den hade tidigare varit ålderdomshem och hade 17 eller 18 rum (jag minns det för att mina föräldrar var spekulanter på huset innan Bengans föräldrar köpte det och för att jag var så sjukt besviken att mina föräldrar inte gjorde det). Där bodde han med sin mamma, pappa och en katt. Han hade inte ett eget rum - han hade två. Det coolaste med Bengan var att han redan då - han var femton - hade en sjukt stor skivsamling. Och föräldrar som visserligen alltid var hemma, men hade vett att hålla sig i en helt annan del av huset när man var där.
Men det här ska inte handla om Bengan. Utan om en man jag mötte och föll för, den där kvällen. Det var Bengan som presenterade oss för varandra. Och jag föll. Handlöst. Head over heels. En rätt olämplig kärlek. En man som var (är) lika gammal som min far. Vid det här tillfället fyrtio år. Jag var fjorton. En man med ett liv av erfarenheter bakom sig, en kvinnornas man, en man som sett det mesta - och som berättade för mig, tämligen oskyldiga unga flicka, om allt detta. Hans mörka röst som fångade in mig och vävde tunna trådar runt min själ, omöjliga att slita av. Om jag hade försökt, vill säga. Jag försökte inte. Jag ville inte. En man som fick mig att upptäcka poesin.
Mina kompisar förstod inte riktigt - det fanns ju så många andra, yngre, snyggare (tveksamt), killar så varför den här gamla gubben. Jag kunde inte förklara för dem. Jag insåg att om de inte fattar så fattar de inte och då är det deras förlust och inte min.
Där började vårt förhållande och det kommer aldrig att riktigt ta slut. Det blev aldrig något fysiskt av det. Men han har, hela livet, fortsatt dela sina tankar med mig. Låtit mig se in i hans själ. När jag är ledsen, ensam och trött på livets alla krumelurer så finns han alltid där för mig. Håller om. Smeker mig med rösten. Känner med mig och lyfter sakta upp mig igen, genom att visa att det finns möjligheter och att livet ändå är fint att leva även om det aldrig någonsin kommer att bli perfekt. Vi får helt enkelt leva med det sådant det är men också inse att hur nattsvart allt än kan verka så finns det alltid en ljusning någonstans...
There is a crack in everything
That's how the light gets in.
Leonard... om du säger till mig att hoppa. Då gör jag det.
3 kommentarer:
Håller med!
Så sant så... och kärlek kan ha alla möjliga konstellationer :-)
En sak däremot, perfekt - det är olika för alla och alldeles för många strävar efter något som är "perfekt" men i själva verket inser de inte att det de har redan är perfekt. Det gäller att se det på rätt sätt bara..
Kloka tankar, Laura.
Skicka en kommentar