(Bilden har jag glatt stulit på nätet)
Långt före jag fanns, fanns du. Mitt första minne av dig är när pappa och jag kör (ja, alltså - pappa kör och jag åker med) ner till Borås, från Karlstad, för att hämta dig. Jag minns inte att vi matade svanar vid ett stort, tungt stenhus men jag har sett det på pappas smalfilm. Men jag minns påskägget du gav mig. Inget särskilt, egentligen. Bara ett gult ägg med gula kycklingar och påskliljor på och fullt med godis inuti. Ändå var det ett märkvärdigt ägg, för det var mitt allra första påskägg. Antagligen tryckte jag i mig allt godis på en gång. På väg hem till Karlstad fick jag sitta i baksätet och du satt i framsätet och pratade med pappa. Jag förstod inte varför de vuxna sa att du var min halvbror. Jag kunde ju se att du var hel.
Nästa minne. Ett par år senare. Jag är sex eller kanske sju år. Vi har flyttat från det gröna trähuset med den stora lummiga trädgården, där snälla tant Asta bodde på bottenvåningen med sin sjuka gamla pappa, och bor högst upp och längst ut i en väldigt modern lägenhet i ett miljonprogramsområde. Lekplatsen ligger långt under oss och fast du är fyra år äldre än jag och verkligen alldeles för stor för att vara där så följer du med mig i hissen ner och är med mig en stund där. Sedan åker du och pappa till Läroverket, där han arbetar, och ni gör spännande experiment i kemisalen. Jag får inte följa med. Men när du kommer hem visar du mig ett ofarligt experiment. Något med en potatis och en sockerbit. Jag försöker, men kan inte minnas vad det gick ut på.
Nästa gång vi sågs? Jag vet inte för jag har inga minnen från tiden emellan. Minns du? Annars var jag sjutton år och vi bodde uppe i norra Värmland. Du kom i en liten röd bil, tillsammans med farfar, och stannade en helg. Du hade mörkt lockigt hår, solglasögon och skön humor. Vi lekte med tanken att köra ner till älvlandet och skrämma tyska vildcampare. Jag skulle ta ut betalning för campingen och du skulle stå lutad mot den stora björken och se lite mystisk och farlig ut. Och så körde vi till macken och du bad killen i macken om permis de conduire avec la beurre och vi skrattade gott åt hans förvirrade min. Vem vet? Kanske kunde han franska och var konfunderad över din begäran - och inte alls över utrikiskan? Och du berättade om din bästa konsertupplevelse. Bob Marley på Grönan. Och om jazzklubbar i Köpenhamn. Jag sög i mig allt. Du var min bror. Jag såg upp till dig.
Tjugo år senare. TJUGO år. Släktträff vid huset på kullen högt över havet. Du i rödbrun mockajacka och såg ut som en äldre Michael Hutchence. Dina båda barn var med. Dottern som nästan är exakt lika gammal som min mellandotter. Vi förundrades över hur otroligt lika dessa två kusiner var, trots att de aldrig träffats. Inte bara utseende och stil utan sättet att uttrycka sig. Gesterna. Utspelen. Och lille sonen. Så lik min egen son. Och... att de hade likadana tröjor på sig. Jag tror du körde hem ganska tidigt. Det var lika bra det. Saker hände som jag skämdes mycket för, fast det verkligen inte var varken mitt fel eller mitt ansvar. Men det här var på den tiden då jag fortfarande bar även på andras skuld.
Bara något år senare satt jag på stranden. Såg dig vandra förbi i vattenbrynet med en barnvagn. Du såg mig inte. Jag ville gå fram till dig och prata med dig men höll mig tillbaka. Jag kände mig låg och tjock och allt möjligt dumt som jag ångrat ända sedan dess. Många år.
Och nu. Ett mejl från vår far. Din och min. Din mamma, min fars första fru, är död. Och han ger mig ditt mobilnummer och din mejladress. Den här gången tänker jag inte hålla mig själv tillbaka. Jag skickar dig ett långt, varmt sms. Och... du svarar direkt! Och vi bestämmer att snart, bara det värsta lagt sig hos dig, så ska vi ta kontakt med varandra. Nu ska jag inte göra mer ångrasaker. Livet har lärt mig att vi alla får en mängd tillfällen. Men de kommer inte ofta tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar