förflyttning i tid och rum

Jag har märkt att när jag läser dokumentära skildringar med tydliga tidsmarkörer, eller med starka, negativa upplevelser, så förflyttas jag i tanken till samma tid och reflekterar över hur mitt eget liv såg ut vid den givna tidpunkten.

Det hände när jag läste Jonas Gardells Torka aldrig tårar... (jag vet att det är en roman, men kom inte och säg att den inte också har stark förankring i verkligheten...) och fick fler än ett skäl att fundera över både åttiotalet och mina egna livsval. Och det hände för ett par dagar sedan medan jag mer eller mindre sträckläste reportageboken om Nordkorea och hur människor krossades och svältes av regimen i en tid då jag själv ägnade mig mest åt mig själv och mitt eget och tyckte att mina egna bekymmer var stora...

Och det påminner mig om att nu, just nu... upplever andra människor såväl privata som samhälleliga helveten. Alltmedan jag dricker mitt morronkaffe i skenet av tända ljus.

I'm just sayin'...