Men det som nu börjat hända är att kollegor läser bloggen. Kollegor och till och med en och annan chef. Det känns både väldigt roligt och väldigt... skumt. Hur personlig kan jag vara? Hur fri i mitt uttryck? Kan jag skriva att jag tycker det är vanvettigt stressande att lägga en hundrapoängskurs på en termin (med nationellt prov redan i slutet av november) även om rätt antal timmar är utlagda? Kan jag raljera med saker som händer på jobbet? Kommer eventuellt läsande kollegor att läsa in saker i mitt liv som kanske inte finns där, bara för att jag är för kryptisk i mitt skrivande, eller kanske inte ens skriver om mig själv alltid, utan reflekterar mer allmänt?
Jag har tänkt på det här ett tag, och det har tydligen andra också.
Men än så länge fortsätter jag som jag brukar. Försöker att inte censurera mig mer än annars. För det gör jag ju. Censurerar mig, alltså. I allt jag skriver tar jag alltid hänsyn till mina barn, nämligen. Vare sig de läser eller inte ska de veta att jag inte någonsin vill göra dem obekväma. Det är nog faktiskt den enda egentliga hänsyn jag tar. Den och så lite vanlig allmän hyfs och respekt, förstås. Gentemot såväl andra som mig själv.
4 kommentarer:
Sådär tänker jag lite också... mina nuvarade kollegor vet nog inte ens om att jag bloggar, eller... jag tror inte de vet det, jag kan ha nämnt det i förbigående för någon av dem. Mina förra kollegor visste det och om jag sa till dem "gå nu in å kolla ditt eller datt i min blogg" så gjorde de så, annars skrev eller läste de den inte.
Mina ungdomar på jobbet känner inte till min blogg, att jag bloggar ja det vet några, men de har inte adressen.
Jag är ju sådär lagom halvanonym, skriver inte ut allt och tja... det går ju i perioder vad jag bloggar om. Mitt jobb, sådär ingående har jag inte skrivit om, något svepande någon gång men inte mer...
Jag censurerar mej också ibland, eller... jag väljer att inte skriva en del saker rakt ut, hänger inte ut någon osv. Men det är mitt sätt att skriva och mina ämnen... Jag tycker att det känns bra att kunna skriva om saker/ämnen ibland och nämna andra inblandade med bara en bokstav, något smeknamn etc för då får den personen vara anonym och jag kan ändå berätta om det nu är något jag vill berätta. Jag menar, min omgivning har ju aldrig "bett om" att få vara med i mina skriverier.
Kloka tankar, Anna. Och din blogg är alltid lika läs- och sevärd!
Det är en svårt att vara ärlig när man vet att de människor som är ansvariga håller med vad jag säger och kan göra mitt liv mycket svårt!
Hur är min svenska?
Paul, tack för att du postade här! Din svenska är verkligen bra! Hur kommer det sig? ;)
Skicka en kommentar