i've got the blues

Johnny Winter var ändå en ganska positiv överraskning. Han stod ju t o m upp och framförde ett par korta nummer. Mest förvånad är jag nog över hans röst, att den håller såpass bra. När de fått ordning på ljudet vill säga. Först hördes i stort sett ingenting. Och han hade ett bra coverband med sig. Med cover menar jag ett band som täckte över hans svagheter så att helheten blev bra. Allt som allt var det ett skönt sväng, men frågan är om inte förbandet, Alabama Lovesnakes, var behållningen - förutom att ha sett en legend, då.

Kolla! Han står upp!

Efter spelningen drog vi oss, på sällskapets önskemål, till ett biljardställe som heter Tables och det coolaste med det är väl att de delar ingång med Svenska Kyrkan, vars ljusskylt är betydligt mer synlig än ställets... Innan vi lämnade Nöjesfabriken såg jag en man som kan, eller inte kan, ha varit en av mina favoritbloggare. Det kändes som att vi fick ögonkontakt, men jag fegade för att gå fram och fråga. My bad, kanske?

Ganska skönt att sedan komma hem och ta ett stilla glas vin, för den som varit kvällens chaufför (läs: jag).