det omöjliga gjort möjligt

Jag hade en föresats igår; att skriva femtusen ord. Kanske sextusen om jag låg i av bara sören. Detta eftersom jag missat en del skrivdagar (arbete, besök av älskling, mer arbete, middag med Catharina...) och ville komma lite ikapp. Inte fan vill jag missa Nanoutmaningen nu när jag kommit så här långt. Det var alltså min avsikt. Jag trodde bara på den så där mycket, egentligen. Fem-sextusen ord är... väldigt många ord.

Jag har lång ställtid. Men efter sovmorgon och långsam frukost och disk och uraskning av pannan och påfyllning av pellets och diverse annan prokrastinering kom jag mig ändå ner i soffan och igång med skrivandet. Med avbrott för lunch, eftermiddagskaffe, middag och Downton Abbey hade jag ändå skrivit... åttatusentvåhundranittionio nya ord - som fortfarande hänger ihop med varandra - när jag gick och la mig strax före elva. Mycket nöjd med mig själv.

Jag kunde suttit uppe längre eftersom jag ju ville veta hur saker och ting egentligen skulle utveckla sig, men fingrarna värkte och blicken blev trött så jag gav mig själv en cliffhanger i form av en synnerligen otippad graviditet och gick till sängs med Bodil Malmstens Så gör jag. Synnerligen klok bok av klok kvinna.

Idag är det på'at igen!