och inte har jag kollat om stjärnorna lyser

Vilken smått galen helg det här blev. Jag har inte varit utom dörren, om en bortser från en vända till gymmet idag - jag behövde få stelheten ur kroppen, och svettas ut ordentligt - och en dito till soptunnan. Inte heller har jag kollat vilka av adventsstjärnorna som funkar och vilka ljusstakar som behöver bytas ut innan fredag, då jag tänkte ha allt uppe och klart.

Men... jag har klarat NaNoutmaningen! Jag gick i mål för en halvtimme sedan, med femtiotusentrehundrafemtio ord. Jag har precis som Karl-Bertil Jonsson - om än av helt andra orsaker - en inre känsla av tillfredsställelse.När jag antog utmaningen trodde jag inte riktigt på den. Eller... jag trodde inte riktigt på mig själv, alltså.

Jag trodde inte min historia skulle hålla. Det gjorde den inte heller, men den fick liksom ett eget liv och allt medan jag skriver på den (den är inte klar än, jag behöver nog en sisådär tiotusen ord till för att allt ska ha ordnat upp sig) växer berättelsen och får ett eget liv. Det är lika spännande att skriva som att läsa, för jag vill ju veta hur det slutar.

Och jag trodde inte heller att det verkligen var möjligt för mig att skriva femtiotusen ord på en månad. FEMTIOTUSEN. En månad med resor till älsklingen i Karlstad och till Matilda i Stockholm, och dessemellan med långlånga arbetsdagar och kvällar med utvecklingssamtal, föräldrainformation och öppet hus. En helg då Mats var här. Och allmän höst- och längta-till jullov-trötthet.

Jag tänkte att det inte skulle göra så mycket. Hade jag landat på femton- eller tjugotusen ord hade det ju  varit exakt så många ord fler än när jag började.

Men...

Titeln är bara ett arbetsnamn. Jag har absolut ingen aning om vad den ska heta.

Så nu är det ju bara resten kvar; skriva klart och sedan börja peta i texten, redigera, läsa kritiskt, ändra, flytta, ta bort och lägga till...

                                                                                                                                ... och sen, då?