trivsam torsdag

En bra dag. Lagom fylld av arbete och däremellan några riktigt viktiga, bra och synnerligen spontana samtal med fina och sköna ungdomar. En av dem slog sig ner i mitt rum enbart för att socialisera en stund, i väntan på att bussen skulle dyka upp. Vi kom att tala om det faktum att detta är sista läsåret och att studenten hägrar framåt juni. Vad som händer därefter är för den här eleven, precis som för så många andra (de flesta?), väldigt löst hållet. Studier - ja, visst. Men först resor och Norgearbete och erfarenhetsanskaffning. Hen undrade:

"Magda... om du skulle ge mig ett enda råd inför framtiden... vad skulle du säga då?"

Och då fick jag säga det! Då fick jag äntligen säga det!

"Wear sunscreen..!"



Sedan pratade vi om att det viktiga är att inte ha för bråttom. Att lyssna till sitt hjärta och våga följa sina drömmar. Att det finns så många vägar mot våra mål och att det är okej att det ibland är lite slingrigt. Att det kanske emellanåt inte bara är okej utan... nödvändigt...

Och så fick jag två återbud till utvecklingssamtal som var inbokade och jag kunde gå hem tidigt, dvs klockan fyra. Efter att ha uträttat ett par ärenden, kört och hängt en tvätt samt ätit och diskat, kunde jag i lugn och ro ägna mig åt en kväll av skrivande.

Jag var försiktigt optimistisk inför NaNoWriMo-utmaningen. Tänkte att även om jag bara kommer ur de här trettio dagarna med tjugo- eller trettiotusen ord - så är det ju faktiskt tjugo- eller trettiotusen ord mer än jag hade när jag började. Att nå femtiotusen ord syntes mig vara att sikta mot stjörnorna - och jag skulle nöja mig med trädtopparna. På väldigt höga träd.

Ikväll är jag uppe i över tjugotusen ord. Och det är bara åttonde dagen. Och orden fortsätter att hänga ihop och bilda en allt större enhet. En berättelse. Det är lika spännande att skriva som att läsa. Jag kan inte sluta, för jag vill ju veta vad som ska hända!