Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig, min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp
jag höjer glädjens ljud.
(Psalm 420)
Tänk hur en del saker sitter som nitade i ryggmärgen... Jag är så förfärligt gammal att jag, och mina halländska klasskamrater, sjöng den här psalmen varje skolmorgon - ackompanjerade av Fröken på en gammal tramporgel. Och jag minns fortfarande den första versen...
Om vi tar bort det övernaturliga inslaget i texten så är det ändå så här jag känner inför de möjligheter en ny dag alltid innebär. Borta är gårdagen och natten. Än är dagen inte levd. Det finns bara ett Nu och en ny chans. Visst har vi alla en ryggsäck vi släpar omkring på, men hur vi bär den kan vi alltid välja.
I min ryggsäck har jag haft en del skit. Det som inte har gått att förädla har jag till stor del lämnat i en förvaringsbox på Minnenas station. Kvar är nyttiga erfarenheter, goda minnen och annat som är lätt att bära.
 |
| Detalj. Bertil Vallien. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar