Nu har jag skrivit 1253 ord och det börjar bli dags att dra mig mot stan för lite mer skrivande, men framförallt för lunch med fina systern Malin och sedan en efter-lunch-kaffe med goda vännen Ulla.
När jag laddade upp för dagen, i morse, med bland annat en snabb bloggpromenad såg jag att Camilla Gervide skulle sitta i en tevesoffa och prata om något som heter One Direction. Jag har sett namnet på den här musikgruppen flaxa förbi någonstans. Kanske på Facebook, men jag har för avsikt att aldrig ta reda på vilka, eller vad, de är. Det är en av de där sakerna som är så skönt med att vara vuxen. En behöver inte hänga med i precis allting som händer*. Det känns oerhört befriande.
Och namnet One direction låter lite högerkristet i mina öron. Jag säger inte att det är så. Bara att det låter så. (Jag vet att det är ett irländsk/brittiskt pojkband.) Tacka vet jag AC/DC. Om det nu måste vara pojkband.**
*FYI kan jag nu avslöja att jag nu visserligen sett den där Justin Bieber på
lustiga bilder (oundvikligt på FB), men jag har aldrig hört en enda ton
av killen. Och tänker aldrigaldrigaldrig göra det heller.
**Och ibland måste det det. Men då heter bandet... Opeth. Fast det visste ni redan. Eftersom de är Världens Bästa Pojkband.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar