fredagsflur

Jag bor i en By. Ibland (ganska ofta, faktiskt) bor jag i en annan by. Men jag är folkbokförd och lever det mesta av mitt vardags- och arbetveckoliv i Byn. Byar har många fördelar. De har nackdelar också. Nackdelarna kan vara att det ibland finns en tendens att veta lite för mycket om för många och att dra förhastade slutsatser kring alla som avviker från det man anser sig veta. Man kan till exempel veta att en person har en fast relation med någon annan. Denna person kan sedan synas offentligt på ett av Byns två fik tillsammans med någon med vilken personen inte har den sortens relation. Genast finns det då en tendens att dra slutsatsen att de två fikande inte egentligen fikar kaffe utan efter varandra och helt enkelt har något otillbörligt på gång. Ni tror jag skojar? Jag menar allvar. En sådan företeelse kan också kallas skitsnack. Det finns andra exempel på nackdelar också, men jag stannar vi detta. För idag.

Fördelarna uppväger dock nackdelarna. Man har till exempel nära till det mesta av livets nödtorft såsom Konsum, ICA, bokhandel, bibliotek och systembolag. Till och med till banken är det nära i min By.

När man handlar möter man ofta människor man känner, känner igen eller blir igenkänd av. Detta resulterar i en massa hälsande vilket känns trevligt. Man (jag) ingår liksom i ett sammanhang. Hör till. Och det tycker jag om. Inte bara jag - det är ett sådant där basalt mänskligt behov. Sociala varelser som vi ju är.

En plats där man verkligen möter de flesta är gymmet. Egentligen är det ju så mycket mer än ett gym; det är kommunens simhall och träningscenter. Man kan bada, simma, basta, sola, fika. gymma och träna i olika klasser - och många gör det. En average träningsdag möter jag både elever, deras föräldrar, grannar och kollegor. Eller möter människor jag inte skulle möta annars och slår mig i samspråk med. Att mötas på ett sådant ställe, helt privat, känns positivt när det exempelvis gäller relationerna till mina elever. Inte så att vi direkt hänger, men vi småpratar, hejar och peppar. Vi ser varandra i ett sammanhang utanför den konstruerade värld i vilken vi tillbringar våra vardagar. Bra skit, typ.

Mina arbetsveckor tar ut sin rätt annars. Träningen blir mitt sätt att rensa ur skallen och förnya energin. Jag ser fram emot den som en belöning för väl utfört arbete. När varje lektion blir en ny "föreställning" bränner man snabbt ut sig om man inte motverkar detta genom att låta kroppen jobba skiten ur sig och hjärnan tömmas på intryck. Det... och förmågan att helt koppla bort arbetet när jag går hem. Jag älskar mitt arbete. Toktrivs. Men det får inte följa med hem - mer än möjligen i form av något jag känner att jag kan dela med Mannen, som i sin tur också delar bitar av sin arbetsvardag.

Kvällarna och helgerna är mina egna. Tankar på arbetet kan dyka upp men jag låter dem komma... och gå.

En kväll som denna; att komma hem till min andra by... tända ljus i hallen och kakelugnssprak... middagen redan på gång... Mannen har stekt lövbiff och råddat ihop en vidunderlig sås på grädde, gorgonzola och kärlek (kanske lite av den dyra balsamvinägern också, den jag köpte till honom på Cajsa Warg på Renstiernas gata, när jag var i Stockholm i augusti?) som han serverar med en sallad på körsbärstomater med fetaost, bladpersilja och salladslök. Vi dricker rött vin och pratar energipolitik, kärnkraft, höstskymningen och det underbara med riktig vänskap. Sedan landar vi i soffan med lite ljuvligt rökig singelmalt. Då är jobbet sedan länge avhängt.

Och det är långt till måndag...


Björkeryd 10 september, 2010