jymden...

Vi var alltså på bio igår. I rymden finns inga känslor. Det vette fan. Om det inte finns, alltså. Filmen var inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Jag vet å andra sidan inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Aspergers kan ju se ut på så många olika sätt och jag kan väl inte påstå att jag direkt kände igen "aspisar" jag känner i filmens Simon. Inte helt och hållet, i alla fall. Å andra sidan hade han helt klart drag av en del jag mött eller möter. Inte minst problemen med förändringar och behovet av synnerlig tydlighet och grym framförhållning när förändringarna dyker upp. Eller insnöandet på något ämne.

Jag vill tänka lite mer på filmen. Men den var gullig och varm och en sak som kändes väldigt tydlig - och inte var någon nyhet, direkt - var att det sannerligen inte bara är aspisarna som kan uppfattas som skruvade... Vad med resten av oss? Är inte hela vårt samhälle rätt skruvat och ställe det inte ofta de mest vanvettiga krav på oss? Vem är det egentligen som är "normal"? Vem/vad bestämmer det?

(Bilden har jag snott på nätet.)