Det ljusnar vartefter, där utanför. Himlen ser ut att vara alldeles blå. Löven på träden är alldeles stilla, så jag tänker att det inte verkar blåsa alls. Termometern visar 2.6 grader vilket påminner mig om att vantglömmarsäsongen är här nu. Jag glömde ett par svarta, lite lurviga fingervantar på lunchrestaurangen igår. Nå. Jag får väl kvista förbi i eftermiddag och se om de ligger kvar. Annars har jag fler. Jag brukar köpa några billiga par på Indiska varje höst. Får väl fylla på förrådet, vid tillfälle. Jag tänkte väl sticka eller virka mig något par också, men det går verkligen inte an att tappa bort dylika.
Jag smuttar på mitt kaffe och tänker på... livet. Sådär lite lagom morronfilosofiskt. Jag tänker på misslyckanden. Inga specifika utan mer sådär allmänt. Hur livet är fullt av grusiga handflator och skrapade knän men vilken lycka det ligger i att kunna resa sig, gång på gång, och ge sig på livet igen. Och igen. Och igen. Hur gott det är att kunna ge sig själv - och andra - nya chanser. Jag hoppas att jag får behålla den förmågan livet ut. Jag hoppas jag smittat mina barn med den envishetsgenen. Så här långt verkar det faktiskt så. Och det gläder mig.
Arbetsdagen som ligger framför mig är full av lektioner, möten och enskild handledning av elever. Jag känner mig lite seg och trött och har enbart mig själv att skylla; jag låg och läste alldeles för sent igår kväll. Boken var inte så bra, egentligen (Eva Cassadys Otrohetsdieten) men jag har ju svårt att inte läsa ut en bok jag påbörjat. En slags envishet, det också.
Emmaboda 30 september, 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar