Idag ringde telefonen före sex. Ja, väckningsfunktionen, alltså. Kolmörkt ute, inte minst eftersom det regnat och alla våta ytor liksom suger upp det lilla ljus som eventuellt finns. Ute. Här inne brinner ljus på köksbordet och kaffet doftar gott. Mannen körde till jobbet extra tidigt idag och solidarisk som jag är så gick jag ju upp med honom. Det är mysigt att fixa frukost till honom och sedan sitta och småmuttra över första kaffemuggen. En kvart hit eller dit gör ingen skillnad ändå, och jag gillar långsamma mornar då jag kan lyssna på nyheterna, läsa DN och liksom bara vakna väldigt sakta. En sådan morgon har jag nu.
Långt samtal med en dotter igår. Hon ville ha lite råd och synpunkter inför ett beslut hon står i begrepp att fatta. Jag är så himla glad och stolt över att hon vill prata med mig om sådant; jag har aldrig själv känt att jag kunnat göra det med min mamma. Jag tror inte hon kunde det med sin heller. Så... jag har kanske brutit en negativ utvecklingsspiral eftersom jag varit mycket medveten om vad jag själv saknat och alltid jobbat hårt för att ge mina barn möjligheten till just det (och då pratar jag inte om materiella ting)?
Det blir en till det yttre grå och glåmig dag även idag. Men den innehåller ändå många ljuspunkter och jag ser fram emot den. Enda smolket är väl att det svider i halsen och att jag känner mig lite olustig i kroppen. Jag har verkligen inte tid att hålla på och vara sjuk så jag ska shotta lite c-vitaminer och dricka te och ta hand om mig lite extra. Jag hoppas det räcker.
OK. Nog med kontemplation. Let's GO!
Emmaboda 21 september, 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar