Vi tittade på Annas eviga igår kväll, när vi satt och soffade en stund efter maten. Samtalet för kvällen handlade om livet. Vad gör vi av vårt liv. Vad gör jag av mitt? Och du ditt? Måste man hamna i någon form av livskris för att verkligen uppskatta livet och ta vara på varje dag? Föds livsglädjen ur dödsångesten?
Jag kan bara tala för egen del. Och jag lever som om varje dag vore den sista - och ändå inte. Jag försöker verkligen ta vara på varje dag och hellre ångra saker jag gjort än det jag inte gjort. Och jag försöker se det stora i det lilla. Det roliga i det vanliga. Det vackra och sköna i det vardagliga.
Oftast funkar det. Över förväntan till och med.
Och ändå... jag finner rum för förbättringar. Stora rum. Ibland hyssjar jag på min inre röst. Eller överröstar den.
Men inte just idag. Idag sa min inre röst till mig att inte alls sticka och träna efter jobbet.
-Jamen, invände jag. Väskan ligger ju redan i bilen, packad och klar. Och det tar bara någon timme.
- Appappapp, sa Inre Rösten. Du har annat att göra. Du skulle ju till biblioteket, eller hur? Och så ska du handla. Och så har du en födelsedagspresent som du behöver få klar och gör du den inte idag så lär den inte bli färdig i tid. Och en mjuk, fin rosa sjal att pyssla med om du skulle få tid över. Och Babel... Du skulle ju kolla ikapp Babel så du kan se kvällens avsnitt? Va? Va? Va?
Den Inre Rösten kan ibland vara en redig tjôtröv. Men den har ofta rätt. Och att sticka till gymmet och sedan känna en inre stress över allt jag vill hinna med under resten av dagen är sannerligen ingen höjdare heller. Så nu sitter jag här. Jag tog svängen förbi biblioteket och kände mig sådär varsamt tillfreds som jag alltid gör på bibliotek. Bibliotek är verkligen något alldeles speciellt för mig, och för en god stund lät jag mig förloras där bland hyllorna. Strosade runt och bara... var. Givetvis lånade jag hem en bibba böcker också. Och beställde Pride and prejudice som ljudbok.
Nu är middagen är lagad och uppäten och disken är diskad. Under tiden jag röjde upp lät jag SVT Play buffra klart förra Babelprogrammet och strax ska jag tända ljus och laga en kanna rooibos te och sedan sätta mig i sköna soffan, lägga upp fötterna på bordet och knåpa lite på en present till en kär person.
En skön stund av mitt liv.
4 kommentarer:
Just detta är en av anledningarna till varför jag tycker såååå mycke tom dig, din förmåga att ta till vara på stunderna. Jag beundrar dig för det!
*kram* till dig, Vanja. Jag beundrar dig, jag också - för att du har förmågan att tänka positivt och gott om de allra, allra flesta!
Det där är något jag har blivit väldigt mycket bättre på, och jag har det faktiskt bättre tack vare det! Men, som du säger - det finns ALLTID rum för förbättringar!
Jag lever nog lite som du där! Och mår otroligt bra av det! Och jag kan garantera att denna livsfilosofi är en ytterst sen påkomst hos mig... Jag har kastat bort flera decennier på att inte njuta...
Ibland behöver jag dock en mamma som säger till mig. Som tvingar mig att ta tag i saker. Sen känns det bättre. Att gå och dra på saker gör att man aldrig kan få riktig ro...
För övrigt tycker jag lika mycket om dig som de föregående talarna!
Skicka en kommentar