Så småningom, efter en skön sovmorgon, kommer jag mig ur sängen och ut i köket där nybryggt kaffe väntar. Vi lyssnar lite på Spanarna på P1 och vårt samtal kommer av någon anledning in på var arbetarklassen finns idag och så småningom sluter vi oss till att den nog inte finns; åtminstone inte i den mer historiska betydelsen. Och det som för några årtionden sedan (faktiskt inte så många) var en svåruppnåelig dröm anses idag vara standard, såvida man inte vill bli socialt stigmatiserad. Ändå når många inte upp till denna standard, i form av att äga sitt boende, ha en bil, platteve, mobiltelefonabonnemang, åka på minst en semesterresa per år och liknande. Klassamhället finns dock kvar i form av låg-, medel- och höginkomsttagare. Och för de som befinner sig i det undre av dessa skikt är standarden precis lika svåruppnåelig som den alltid varit. Det fattiga Sverige finns alltså kvar. Socialt stigmatiserat. Vi bara kallar det något annat...
Björkeryd 16 oktober, 2010
9 kommentarer:
Jag är kanske skadad av Marx, men jag ser nog arbetarklassen som traditionen bjuder: de som inte har makt över sitt eget arbete. Man kan äga bilen men inte arbetsplatsen. Att vi har hundratals bemanningsföretag som skickar ut folk var som helst är ett starkt tecken på en sådan arbetarklass till förfogande. Såna som jag i fas 3 sätts i oavlönat ofrivilligt slavarbete (om man inte har tur och kontakter som jag). Anläggningsarbetarna som gräver upp framför badet och kassörskan jag ska köpa tacogratäng av efter badet idag är arbetarklass i mina ögon. För att inte snacka om alla invandrarkvinnor som städar på kvällar och nätter. ROT och RUT är tecken på att vi både har hantverkare och tjänstefolk som kan jobba åt oss. Inte åt sig själva. Rent ekonomiskt så ökar inkomstskillnaderna relativt. Jag kan hålla på länge. Vi har en arbetarklass. Allting finns inte serverat åt oss bara så där. Vad vi saknar är en arbetarrörelse som vågar lyfta fram denna arbetarklass. :-)
Givetvis finns arbetarklassen. Men den är inte alltid synonym med låginkomsttagarna, vilket jag uppfattat att den varit historiskt. Men... hur många löntagare öht har makt över sitt eget arbete?
Din sista fråga är mycket intressant och jag funderade själv över det när jag skrev min förra kommentar. Den där klassiska "degraderingen av arbetet" och "medelklassen". En kontorsslav är ju knappast längre en "fin herre".
Det första vill jag däremot inte riktigt hålla med. Precis som det varit skillnad på slavar och slavar har det varit det mellan "arbetare". Historiskt sett har det funnits yrkesarbetare som haft det hyfsat bra ställt ekonomiskt. Och "mellanskikt" som haft det sämre. Fords bilarbetare kunde själva skaffa bilar för familjeutflykten. På jobbet var det däremot löpande band och "scientific management" som gällde.
Personligen skulle jag nog vilja kalla så gott som alla låginkomsttagare i Sverige idag för arbetarklass. Fortfarande med ett maktperspektiv. :-)
(Skitkul diskussion! Räddade min fredag! :-P)
Men då hamnar vi lite där vi var i morse, Janne & jag; visst finns det en arbetande klass, men den ser demografiskt inte ut riktigt som den gjort historiskt? Sett till löner och påverkansgrad i arbete kan ju en kontorsslav eller en akademiker höra dit vilket väl knappast var fallet längre bakåt? Fan - jag kan för lite! Upplys mig mer! :)
Och... "låg inkomst" är ju också ett mycket relativt begrepp. Talar vi existensminimum eller exempelvis relaterat till utbildning etc - som för lärare (som jag av någon inte helt outgrundlig anledning comes to mind... ;-))?
Det där med "klass" är ju något luddigt som de lärde käftar om. En del forskare ser det som en gruppidentitet, andra krasst som enbart var i produktionen man befinner sig. Snackade med en kompis i veckan som är statsvetare och f.d. industriarbetare. Han menade att klass inte hade med yrket att göra utan med bakgrunden generationer tillbaka.
När syrran gjorde en uppgift på högskolan för lite sen och frågade mig vilken klass jag räknar mig som blev jag kluven. Kommer nog alltid att se och känna mig som arbetarklass. Trots att jag har två examina och akademiska arbeten. Svårt det där. Men intressant som fan. :-D
Bakgrunden sedan generationer... Hmm... nu blev det krångligt. Jag själv, till exempel;
Farfar arrenderade en liten olönsam gård. Småbonde, alltså. Han la ner verksamheten och flyttade in till Borås och blev textilarbetare. Riktigt knegoff, alltså. Farsan pluggade på Teknis och blev ingenjör. Rationaliseringsingenjör hette det. Alltså en sådan som... rationaliserade bort sådana som farfar... ^^, Sedan blev han kock och dessutom obehörig lärare i många år (ma/fy/ke) och sedan slöt han cirkeln med att jobba 10-15 år som glasfiberarbetare innan han satsade fullt ut på den lilla målerifirma han alltid haft...
På mammas sida var mormor född av jätterika föräldrar (mormors far ägde en massa fastigheter vid Linnégatan) som dog i spanska sjukan varvid mormor vid 6-7 års ålder fick en god man som sålde henne på en bonnauktion (du vet där man sålde till den som bjöd lägst) och sedan snillade bort hela förmögenheten - utom det som fonderats för hennes utbildning, varför hon hade en för en ung dam vid den tiden ovanligt hög utbildning. Efter en sejour i Amerikat där jag tror hon jobbade som hembiträde, träffade hon morfar vars brokiga släkt jobbade som målare och konstnärer fast morfar kom att arbeta vid järnvägen (i Hallsberg - inte stins utan längre ner i hierarkin) nästan hela sitt liv. Mamma tog en realexamen och kom sedan in på konstfack, men morfar sa nej; bara ett barn hade man råd att låta studera och det fick bli sonen (Chalmers - han blev en renommerad arkitekt). Sedan jobbade mamma till och från som kontorist och sekreterare. Nu är ju både hon och farsan panschisar.
Men vad blir jag? Jag har verkligen svårt att klassa in mig själv - om man nu ska se till sin bakgrund... :-)))
Skicka en kommentar