inomhuslördag

Grått är en intressant färg; den kan vara antingen varm eller kall. Idag är den det senare. Diset ligger grått och rått över sjön och himlen har en jämngrå, kylig ton. Men här på vardagsrumsbordet brinner ett värmeljus i en liten vit hållare och min morronrock värmer lagom skönt.

Det är innelördag. För mig, åtminstone. Jag ägnar mig åt att slötitta på teven som liksom bara får stå på, tar ett par långsamma bloggpromenader, facebookar lite random, brygger nytt kaffe (det blir extra gott med en tesked kardemumma i filtret) som jag dricker medan jag vilar fötterna på soffbordet och funderar på om jag ska ta mig an Knausgårds En tid för allt (jag står på bibliotekets väntelista för Min kamp), som jag började med igår kväll, efter att ha sett den fina filmen Försoning på SVT1, eller om jag kanske ska sticka vidare på Nya Projektet?

Detta kan låta som att följa minsta motståndets lag, men i själva verket är det en övning i mindfulness; att vara precis här. Precis nu. Och lämna allt annat (så som exempelvis lutheranska jantekrav på att hela tiden vara produktiv och görande...) utanför. Tro mig - det är ganska krävande. Men jag jobbar på det.

Igår samtalade vi mycket och länge kring livet, Mannen och jag. Jag tänker mycket kring livet, just nu. Det har väl med min annalkande födelsedag att göra. Även om jag har bestämt mig för att bli minst nitti bast så befinner jag mig nu i andra halvlek och det känns alltmer angeläget att verkligen se till att jag får ut det jag vill av livet, och inte bränna tid på sådant som lägger hinder i vägen för detta. Boendet kommer därför upp på tapeten... Jag älskar min Man. Jag vill leva med honom. Tills jag dör (om fyrtio år, dårå... ;-)). Frågan är bara - var? Hans hus har ett härligt läge och dito potential. Jag trivs så fint här. Men... det är så mycket att göra (och där är vi väldigt överens)... och jag måste ju vara ärlig och säga att jag inte vet om jag pallar ett sådant projekt. Jag vet nämligen, efter många andra husprojekt i livet, vilket engagemang som krävs (pengar, fysiskt arbete, tankar och inte minst - tid) och det finns ju så mycket annat jag hellre lägger tid på. Jag vill helt enkelt bo i ett någorlunda färdigt hus. Men gärna med en trädgård att utveckla. Det är en sak jag vill lägga min tid på.

Nu vet jag att hus aldrig blir riktigt färdiga... alltid är det något som ska bytas eller lagas eller fixas med... och även om man köper ett hus man kan flytta rakt in i, så kommer man ju att vilja måla om och tapetsera eller kanske bygga sig en altan - men det är små projekt. Fullt överkomliga och dessutom roliga! Men... bygga ett helt nytt kök... bygga nytt badrum... näää. Det blir helt enkelt för oöverkomligt för mig; jag vill hellre promenera med min käraste, sticka, läsa, resa och umgås med familj och vänner. Sy roliga grejer och cykla. Fundera över spännande trädgårdsprojekt och ligga i en solstol och lyssna på skön musik, långa lata dagar. Renovera gamla möbler och åka på festivaler. Skriva på Den Stora Romanen (nån gång ska det bli av...). Vintageshoppa och lära mig paddla kajak. Börja rida igen. Plocka svamp och kolla en massa sköna filmer. Göra spontana roadtrips och stapla ved. Träna. Ja... ni fattar...

Det ligger ingen egentlig konflikt i detta. Mannen vill inte heller bränna av en massa år av livet på ett evigt fritidsjobbande. Såvitt jag har förstått. Men samtidigt tycker han att vägen är målet. Det gör ju jag också. För mig ska Vägen inbegripa sådant jag räknade upp ovan; för Mannen kan Vägen också innebära att bygga sig ett nytt kök. Och ett badrum (fast där är det jag som tycker mest, liksom). Kanske har vi bara väldigt olika syn på... tid? Jag vet att jag är otålig. Som fan. Men det har ju just att göra med att jag anser att livet är för kort - jag måste prioritera. Det måste han också, och vi behöver nå konsensus kring detta. Att vi gör det betvivlar jag inte. Det ska bli spännande att se hur, dock!


Björkeryd, 23 oktober 2010