kramar

Jag läser Magdalena Ribbings spalt i DN. Hon skriver om den vanligen förekommande vanan att kramas i tid och otid när man möter folk, och rekommenderar en frågeställare att i stället ta i hand eftersom väldigt många faktiskt inte vill bli kramade av folk de inte känner.

Märklig vana det där. Varför har vi börjat kramas hitan och ditan, med folk vi inte känner nästan alls och kanske inte alls bryr oss särskilt mycket om? Jag hör absolut till dem som känner mig bekvämast om jag får ta i hand i stället, med sådana jag inte är närmare bekant med. Och det finns också en del jag är närmare bekant med men inte har lust att kramas med i alla fall. Arbetskamrater, till exempel, såvida de inte dessutom råkar vara vänner jag umgås med även utanför arbetet. Oavsett hur mycket jag gillar dem. En av mina arbetskamrater - en mycket vänlig och trevlig sådan, för övrigt - kramade om mig ordentligt innan vi skildes åt efter vårterminens slut. Jag har knappt hämtat mig än.

Är vi mer ensamma och vill bonda mer? Har vi ett ökat behov av att verka ingå i en gemenskap? Är det det kontinentala kindpussandet som gått överstyr i den svenska tappningen?

När jag skildes från mina systrar i helgen (vi kramade förvisso när vi möttes) kramade vi inte varandra. Men inte gillar vi varandra mindre för det?

Samtidigt är kramar något av det bästa som finns! Jag kramas så gärna med min käraste och med mina barn. Så mycket jag bara kan, faktiskt. Jag kramas gärna med mina vänner också, när vi ses. Men då ska det vara riktiga kramar och inte sådana där fiskramar då man lite distanserat lägger ena armen över någons axel och liksom bara trycker till lite lätt, eller klappar lite tafatt på ryggen. Det är ungefär lika mysigt som sådana där handslag som påminner om att få fatt i en död fisk.

Apropå döden så mötte vi den igår, några killar och jag. Bäst som vi diskuterade promotional activities and branding flög en duva rakt in i ett av fönstren. Vi öppnade fönstret och ett par av killarna hoppade ut för att se om den klarat sig (skolan har bara ett plan, så det var lugnt...), där den låg med spretande vingar på gräsmattan. Först såg det ut som om den skulle kvickna till men sedan tuppade den av för evigt. En av killarna tog in den i klassrummet för att hålla ett öga på den, ifall ifall, liksom. Men... den var och förblev död.

Himlen utanför mitt köksfönster - och över hela Byn - har en underlig, grårosa ton. Solen har helt enkelt svårt att bryta igenom idag. Kanske blir det regn? Nå. Då får det väl bli så. Till helgen ska det ändå bli ganska fint och kanske, kanske, kanske kan jag änteligen få till den där efterlängtade svamppromenaden?


Emmaboda 7 oktober, 2010