mörkt

Jag sitter vid mitt köksbord. P1-morgon på radion, kaffe (med en skvätt grädde i) i muggen och tända ljus. Utanför är det mörkt. Kolmörkt. Det var lika mörkt igår kväll när jag kom hem efter yogan. Det är verkligen höst nu. Och då gör jag som jag brukar; tänder ljus hellre än att förbanna mörkret.

Jag tänker på dagen som ligger framför mig. Känner en viss spänd förväntan. Det är verkligen så som Anne-Marie skrev häromdagen; varje vecka... ja, varje dag... är en skolstartsvecka med nya insatser och möjligheter. Jag tänker ofta på att jag vill ge mina elever det allra bästa. Det ställer krav på mig. Höga krav. Därför är det inte konstigt att jag ibland kan känna det där pirret inför arbetsdagen. Mestadels är det positivt, men med de höga kraven kommer också självbedömningen... Jag försöker hitta balansen, där. Yogan hjälper faktiskt till. Där jobbar jag stenhårt för att verkligen släppa på prestationskraven och bara andas och vara. Igår var en sådan kväll då det funkade väldigt fint!

Det hände förresten en mycket märkvärdig sak på yogan igår: en man deltog. Detta är mitt fjärde år med yoga och jag har aldrig varit med om det tidigare. Inte för att män inte skulle kunna delta. Tvärtom; många män - inte minst idrottsdito - ägnar sig åt yoga. Men... här i Byn har jag då aldrig sett, eller ens hört talas, om det. Jag hoppas han gillade det!

Igår var det den Internationella lärardagen. Det märkte jag inget av, förutom en hälsning från Matilda på Facebook. Å andra sidan har jag ju lärardagar mest hela tiden.

Nu är det dags att gå ner till tvättstugan och hämta upp lite ren och torr tvätt. Jag har den första tvättiden på morgonen, men gjorde som jag brukar och körde ett par maskiner strax innan jag gick och la mig. Sedan upp och hänga det i torkskåpet. Minimal insats, liksom. Och så frigör jag dessutom faciliteterna för resten av förmiddagen. Jag är snäll jag...


Emmaboda 6 oktober, 2010