en guldstjärna

Häromsistens, på biblioteket, fastnade jag framför stället med nya titlar. Eftersom jag är väldigt förtjust (understatement) i Bruno K. Öijer fastnade min blick på en bok skriven av en Björn Öijer (som visar sig vara bror till Bruno K). Boken heter Guldstjärnan och av baksidestexten förstod jag snabbt att detta mycket väl kunde vara en bok i min smak, så jag lånade hem den. Igår kväll började jag läsa den. Öijer porträtterar en till en början ung kvinna och hennes gradvisa fall inåt allteftersom hennes mentala hälsa vacklar alltmer, samtidigt som hon som nybliven änka ska ta hand om sina två, sedan tre, barn...

Språket i boken känns lite märkligt. Författaren växlar mellan känslobeskrivningar och koncisa konstateranden. Ibland är jag, som läsare inne i det emotionella skeendet, huvudpersonens humörsvängningar och hur detta påverkar barnen. Ett fantastiskt ord- och meningsbyggeri. Och ibland är det datum, årtal och femti- och sextitalets rivningsraseri och miljonprogramsbyggande. Tidsmarkörer, men lite övertydliga emellanåt. Jag frågar mig om detta är en berättelse om Anna, eller om Linköping. Eller om MartinBjörn? Det ena behöver i och för sig inte utesluta det andra. Men störigast är ändå de uttryck författaren använder och som jag är övertygad om inte användes vid den tiden. Jag tror verkligen inte att man under det tidiga femtiotalet använde uttryck som att "göra vågen" eller "myrornas krig"..?

Samtidigt gillar jag den här boken. Den är naken, på något vis.Utlämnande. Ändå... en kärlek till mamman. Det är en svår balansgång att skriva självbiografiskt, tänker jag.