... som BonJovi sjöng därborta i det töckniga åttiotalet. Eftersom jag fick barn 82, 84, 87 och 89 så blev det inte det musikaliskt mest dynamiska decenniet, för mitt vidkommande. (Jag hade lite annat för mig.) Det jag fick med mig därur var väl egentligen bara Depeche Mode - vilket å andra sidan var grymt bra. Och just BonJovi hör inte till favoriterna - men en del melodi- och textslingor biter sig ju fast i skallen vare sig man vill det eller inte.
Och idag är jag halvvägs genom semestern. Det känns bra. Jag har gott om tid att vila och greja och pyssla och umgås med familj och vänner och jag känner ingen som helst ångest när jag tänker tanken att jag sedan ska tillbaka till arbetet igen. Jag gillar ju mitt jobb och känner det inte alls betungande att börja arbeta igen. Snarare en viss förväntan inför ett nytt läsår med nya elever och rentav en och annan ny kollega. Det blir fint.
Fint är också vädret idag. Kanske är det ändå så att det är lite sommar. Jag vaknade ohemult tidigt - jag som hade tänkt ha en lång sovmorgon - och låg och drog mig en liten stund tills kaffesuget blev för stort. Så nu dricker jag kaffe, lyssnar på P1 och laddar mentalt för månadens mest stressande uppgift; betala räkningarna. När jag gjort det ska jag belöna mig med en mugg kaffe till och påbörja läsningen av Chimamanda Ngozi Adichies The Thing Around Your Neck, som jag köpte i en härlig bokhandel i Scarborough.
Fatta hur tufft detta är:
1 kommentar:
En av världens bästa låtar! Och videos! =)
Skicka en kommentar