let's have a fika

Jag hörde häromsistens om ett par amerikaner som blivit så förtjusta i det svenska ordet "fika" att de tog det med sig hem. Det är verkligen ett så bra ord! Heltäckande, liksom. Inte ens norrmännen har det. De har vidunderligt mysiga fik, men givetvis heter det inte "fik". Det heter café och sådant, istället.

Idag har det blivit mycket fikande. Först ringde Annhelen, medan jag stod och handtvättade lite, och undrade om jag hade lust att slänga på en kanna. Det var helt klart en slags retorisk fråga. Klart jag hade. Medan vi satt i solen ute på altanen och samspråkade knackade det på köksdörren. Eller kanske säger man att det "kläppte", eftersom jag har en sådan där metallkläpp som man bankar med? Det var Leif som ville komma in och småprata lite. Och visst ville han ha en mugg kaffe - gärna med lite mjölk, tack - nu när jag ändå frågade. Leif är min närmaste granne. Han var lite trött för han hade varit nere i Byn för att handla och det hade redan fyllt på rejält med festivalbesökare. Han tycker det är trevligt med festivalen och allt folket, och gladde sig särskilt åt att barnbarnet skulle komma hit för att bevista festivalen (inte bo hos honom, bevars, utan i tält, förstås), men samtidigt blir han trött av allt ståhejet. Det är ändå förståeligt. Är man typ 85 bast så är man.

Leif blev inte så långvarig så jag och Annhelen hann prata en god stund till och just när hon skulle dra vidare hojtade Erica nerifrån gräsmattan. Hon hade ringt på både telefonen och dörren på framsidan, men altandörren hade blåst igen så jag hade inte hört något. Hursomhaver avlöste hon Annhelen, hon gav mig en burk vuxenmarmelad (körsbär, choklad och konjak), jag tinade några kanelbullar och vi fikade och samtalade ända tills för en stund sedan. Innan hon gick fick hon den fina gröna kasseväskan jag sydde häromdagen. Baföratt, liksom.

Nu har jag ätit lite ris och grönsaker och lyssnar vidare på Opeth, som jag hade börjat med en stund innan Annhelen dök upp. Säga vad man vill om Opeth, men de funkar inte som bakgrundsmusik (Damnation undantagen). Jag lyssnar kronologiskt och nu när jag lyssnar på Morningrise blir det tydligt att de verkligen växt med varje ny platta. Heritage, som släpps i september, sägs bli ännu mer magisk än sina föregångare. Är detta möjligt? Isåfall är det, bortom all konkurrens, årets skivsläpp!

Världens Bästa Pojkband!