sug på den sj

På tåget hem från Växjö passerar vi några små banvaktarstugor. De är liksom karakteristiska och låter sig sällan förväxlas med andra små stugor, mer kända som "torp". Det är något med de smått överdimensionerade och utskjutande taken. Och läget. Så nära, så nära rälsen.

Mina tankar vindlar sig kring dessa stugor och människorna som befolkade dem. Vet den yngre generationen (den som knappast känner till ens HasseåTage, Monica Zetterlund och Olof Palme) något om dessa stugor, och deras invånare, som vi far förbi? Stugorna låg med bara några kilometers mellanrum längs de flesta järnvägssträckningar med någon som helst självaktning och utgjorde tjänstebostäder för banvakterna, d v s de som hade som uppgift att varje dag besiktiga en sträcka av järnvägen och sedan initiera och leda behövliga arbeten såsom reparationer, skottning etc.

Detta var på den tiden då man aldrig ens hört talas om löv på rälsen, nedfallna träd eller signalfel. Detta var på den tiden då tågen gick så regelbundet att man kunde ställa klockan efter dem. Jag kan inte låta bli att se ett samband mellan kärleksfull, plikttrogen tillsyn och omvårdnad och tågens regelbundna kommande och gående.

Those were the days.


(Texten läses med fördel med Hans Villius röst.)